Kaos
Jag har kaos i huvudet. Tankarna går snabba. Det känns nästan som om jag är manisk i hjärnan men inte i kroppen. Jag kom på mig själv tidigare idag när jag dissocierade. Jag försökte koncentrera mig för att få bort det. Men det hjälpte inte ett dugg. Jag har så jävla svårt att koncentrera mig idag. Inte på TV, inte på att skriva, inte på att läsa, inte ens på att prata. Jag undrar varför jag inte bara kan återvända till mitt gamla mående? Jag hade ångest, jag hade dagar då jag inte kunde gå ut. Men jag kunde prestera, jag hade kontrollen över det mesta och jag hade möjligheten till att vara social. Jag var sjuk då med men jag levde. Nu kan jag inte göra någon av de sakerna jag älskar göra. Jag är så irriterad på mig själv. Jag vill kunna skärpa mig, jag vill kunna ha kontrollen igen. Men jag har blivit passiv och rädd.
Jag var hos C igår. Jag sa åt henne att jag inte litar på henne eller läkaren längre. Jag märkte att hon blev frusterad. Jag tors oftast inte säga vad jag tycker och jag hatar konfrontationer. Men jag är ledsen på att vara illa behandlad av vården. Jag har i Sverige inte träffat en enda människa inom vården (då pratar jag inte endast om psykvården) som har hjälpt mig på något sätt. Men jag svalde alltid ner min ilska. Men igår fick C veta hur jag känner. Det hela slutade med att hon sa att jag ska ringa till psykjouren eller akuten när jag mår för dåligt. Bra tipps? Jag vet inte. Jag berättade för henne varför det hela med missbruks-misstankarna är så illa för mig. Att de har ifrågasatt min kärna. Det finns så få saker som jag är säkert på när det gäller vem jag är. Jag vet att jag inte vill ha droger i mitt liv. Min far är missbrukare. Min syster är missbrukare. Jag har sett folk går under på grund av droger. Och jag är ingen lögnare. Den viktigaste egenskapen som jag uppskattar hos människor är ärligheten. Vi alla ljuger, det vet jag. Men man ljuger ju inte när man pratar med någon inom vården? Jag gör i alla fall inte det. Så jag vet inte hur samtalet med C gick igår. Hon blev sur och frusterad. Hon sa nästan ingenting utan lät mig tala. Men min mur är uppe igen. Jag hade precis låtit henne komma in i mitt inre, i mina tankar. Men nu är jag rädd att hon kan använda allt jag säger emot mig. Jag är inte paranoid, jag är försiktig.
Jag har fått en kallelse till beroendecentrumet. Jag ska dit nästa vecka onsdag och träffa en sjuksköterska. Jag kommer att känna mig så förnedrad! Aaaaah! Imorgon ska jag till Liljeholmen och träffa en psykiater, hon är chefen för hela DBT-enheten där. Jag är jättenervös. Jag måste göra ett bra intryck, inte vara trotsig, inte vara emot. Jag ska visa att jag är motiverad, att jag vill ha hjälp. Jag är så rädd för att inte komma in. Vad ska jag göra då?!? Okej, mindfulness nu, jag ska vara i nuet och inte oroa mig för imorgon. Men bara tanken på att behöva åka tunnelbana gör mig skräckslagen. Jag är en sådan jävla mes!!!
Jag kommer att ha en rätt tråkig påskhelg. Vi kommer inte att göra något, bara vara hemma. Anders har köpt en massa godis. Det blir nog ingen Grottan på lördag. Jag saknar mitt gamla liv! Jag vill ha något som lungnar mig. Eller någonting som väcker mig. Någonting som dödar ångesten. Jag vill bara att det slutar. Kanske jag ska låta mig läggas in igen, bete mig hotfullt och få en stesolidspruta i rumpan. Bra plan det där. Nja, ska nog försöka titta lite på TV. Kanske fixa mina naglar. Jag väntar egentligen på att Anders vaknar så jag kan stoppa pizzan i ungnen. Jag har ätit lunch idag men jag mådde illa så jag åt bara jättelite. Jag hatar när jag mår illa av ångest.
Jag var hos C igår. Jag sa åt henne att jag inte litar på henne eller läkaren längre. Jag märkte att hon blev frusterad. Jag tors oftast inte säga vad jag tycker och jag hatar konfrontationer. Men jag är ledsen på att vara illa behandlad av vården. Jag har i Sverige inte träffat en enda människa inom vården (då pratar jag inte endast om psykvården) som har hjälpt mig på något sätt. Men jag svalde alltid ner min ilska. Men igår fick C veta hur jag känner. Det hela slutade med att hon sa att jag ska ringa till psykjouren eller akuten när jag mår för dåligt. Bra tipps? Jag vet inte. Jag berättade för henne varför det hela med missbruks-misstankarna är så illa för mig. Att de har ifrågasatt min kärna. Det finns så få saker som jag är säkert på när det gäller vem jag är. Jag vet att jag inte vill ha droger i mitt liv. Min far är missbrukare. Min syster är missbrukare. Jag har sett folk går under på grund av droger. Och jag är ingen lögnare. Den viktigaste egenskapen som jag uppskattar hos människor är ärligheten. Vi alla ljuger, det vet jag. Men man ljuger ju inte när man pratar med någon inom vården? Jag gör i alla fall inte det. Så jag vet inte hur samtalet med C gick igår. Hon blev sur och frusterad. Hon sa nästan ingenting utan lät mig tala. Men min mur är uppe igen. Jag hade precis låtit henne komma in i mitt inre, i mina tankar. Men nu är jag rädd att hon kan använda allt jag säger emot mig. Jag är inte paranoid, jag är försiktig.
Jag har fått en kallelse till beroendecentrumet. Jag ska dit nästa vecka onsdag och träffa en sjuksköterska. Jag kommer att känna mig så förnedrad! Aaaaah! Imorgon ska jag till Liljeholmen och träffa en psykiater, hon är chefen för hela DBT-enheten där. Jag är jättenervös. Jag måste göra ett bra intryck, inte vara trotsig, inte vara emot. Jag ska visa att jag är motiverad, att jag vill ha hjälp. Jag är så rädd för att inte komma in. Vad ska jag göra då?!? Okej, mindfulness nu, jag ska vara i nuet och inte oroa mig för imorgon. Men bara tanken på att behöva åka tunnelbana gör mig skräckslagen. Jag är en sådan jävla mes!!!
Jag kommer att ha en rätt tråkig påskhelg. Vi kommer inte att göra något, bara vara hemma. Anders har köpt en massa godis. Det blir nog ingen Grottan på lördag. Jag saknar mitt gamla liv! Jag vill ha något som lungnar mig. Eller någonting som väcker mig. Någonting som dödar ångesten. Jag vill bara att det slutar. Kanske jag ska låta mig läggas in igen, bete mig hotfullt och få en stesolidspruta i rumpan. Bra plan det där. Nja, ska nog försöka titta lite på TV. Kanske fixa mina naglar. Jag väntar egentligen på att Anders vaknar så jag kan stoppa pizzan i ungnen. Jag har ätit lunch idag men jag mådde illa så jag åt bara jättelite. Jag hatar när jag mår illa av ångest.
Kommentarer
Trackback
