So far, so good
Oavsett ångesten som kröp fram nu på kvällen har jag haft en bra dag. Jag har pysslat en hel del de senaste timmarna och nu sitter jag med katten i mitt knä och väntar på att jag blir trött av Propavan. Jag fick veta idag att det är Valborg under helgen. Jag bryr mig inte så mycket om dagar som är endast en ursäkt för att supa. Jag ska inte göra något speciellt. Jag hade funderat på att gå på en demonstration den 1:a maj men jag tror inte att jag orkar vara bland tusentals människor.
Mötet på beroendecentrumet gick okej. Jag skulle egentligen träffa en man men han var på akuten med en patient så jag fick träffa S istället. Hon var trevlig och verkade faktiskt bry sig. Hon ville inte läsa min journal utan ville veta om min sida av hela situationen. Hon tyckte att allting verkade konstigt, hon hade inte ens fått en förklaring om varför jag skulle bli testat och för vad. Och så frågade hon mig om min vårdplanering och jag visste inte ens att sådant fanns. Hur som helst, hon vill träffa mig tillsammans med C och vill försöka reda ut saker och ting. Dessutom bestämde hon sig för att skicka in mitt prov till labbet istället för att endast göra en sticka-test. Så kan läkaren inte göra egna tolkningar, då finns nämligen allt uppdelat i vad som precis jag har tagit och i vilka mängder. Det känns så jävla dumt att jag måste göra allt detta. Jag tar inga droger och ingen benso. Oh well. Jag måste i alla fall dit tre gånger till för att lämna urin. Helt förnedrande. Jag börjar bli nästan paranoid och ifrågasätter mina egna sanningar. Om någon säger åt mig att jag är något så tror jag på det. Jag undrar om det är en del av mitt sjuka jag. De människor som jag träffade på i väntrummet såg verkligen ut som om de behövde hjälp och det känns så onödigt att jag tar upp en sjuksköterskas tid.
Anders ska jobba imorgon igen. Jag ser lite fram emot till att vara lite för mig själv. Att sova ut. Att träna utan att någon är i närheten. Men jag kommer förmodligen känna mig ensam och lämnad. Paradoxer inom mig. Nu: jag ska titta på TV och vänta på att jag blir trött. Sedan: att läsa och försöka sova. Toodles.
Mötet på beroendecentrumet gick okej. Jag skulle egentligen träffa en man men han var på akuten med en patient så jag fick träffa S istället. Hon var trevlig och verkade faktiskt bry sig. Hon ville inte läsa min journal utan ville veta om min sida av hela situationen. Hon tyckte att allting verkade konstigt, hon hade inte ens fått en förklaring om varför jag skulle bli testat och för vad. Och så frågade hon mig om min vårdplanering och jag visste inte ens att sådant fanns. Hur som helst, hon vill träffa mig tillsammans med C och vill försöka reda ut saker och ting. Dessutom bestämde hon sig för att skicka in mitt prov till labbet istället för att endast göra en sticka-test. Så kan läkaren inte göra egna tolkningar, då finns nämligen allt uppdelat i vad som precis jag har tagit och i vilka mängder. Det känns så jävla dumt att jag måste göra allt detta. Jag tar inga droger och ingen benso. Oh well. Jag måste i alla fall dit tre gånger till för att lämna urin. Helt förnedrande. Jag börjar bli nästan paranoid och ifrågasätter mina egna sanningar. Om någon säger åt mig att jag är något så tror jag på det. Jag undrar om det är en del av mitt sjuka jag. De människor som jag träffade på i väntrummet såg verkligen ut som om de behövde hjälp och det känns så onödigt att jag tar upp en sjuksköterskas tid.
Anders ska jobba imorgon igen. Jag ser lite fram emot till att vara lite för mig själv. Att sova ut. Att träna utan att någon är i närheten. Men jag kommer förmodligen känna mig ensam och lämnad. Paradoxer inom mig. Nu: jag ska titta på TV och vänta på att jag blir trött. Sedan: att läsa och försöka sova. Toodles.
Kommentarer
Trackback
