Vår?
Jag har haft en dålig vecka. Med många besvikelser och mycket tristess. Jag tror att jag kommer att må lite bättre när våren har kommit. Det ser så trist ut ute, det är inte särskilt inbjudande för en människa som ändå hatar att vara utanför lägenheten.
Alltså egentligen har det inte hänt något, ingenting som piggar upp i alla fall. Jag har träffat C på tisdag, första gången efter två veckor. Hon betonade att jag inte får någon terapi av henne just nu. Jag visste ju att hon endast är sjuksköterska men jag trodde att hon systematiskt följde upp en terapeutisk plan för mig. Men det är inte så. Vi satt under flera minuter utan att någon sa något. Jag kände mig så obekvämt! Hon måste ju veta vad hon skall göra med mig?!? Annars ser jag ingen anledning till att gå och träffa henne. Det känns bara värdelöst! Jag måste också erkänna att jag inte tycker om henne, det är hennes kroppsspråk, hennes tystnad. Det ska ju inte kännas otryggt när man är hos psykvården? Fast, varför går jag egentligen dit? Jag undrar vad de kommer att göra om jag inte kommer in på DBT?!? De hade nog trott att jag kommer få kallelse därifrån snart och att jag kommer in. Jag kommer inte få en kallelse snart, det står i min journal enligt C. Min situation: Jag får inga tabletter för att kunna bekämpa ångesten, jag får ingen terapi och jag måste satsa alla min förhoppningar på att komma in på DBT, någonting som just nu inte känns som tryggt. Det känns som om jag är mellan stolarna. C frågade om jag inte vill bli inlagd på psyket igen. Jag tror att hon verkligen bli av med mig. Jag behöver trygghet :(
Jag har verkligen försökt att vara social den här veckan. Jag har kontaktat några vänner men alla tre möten blev inställda, av de andra! Det där var ju en självförtroende-boost :( Men det är kanske universums sätt att slå tillbaka mot mig, eftersom jag inte ville träffa folk ett tag. Jag tycker synd om mig själv just nu. Jag hade planerat att gå på en konsert imorgon men pojkvännen vill hellre stanna hemma och jag tors inte gå själv, åka tunnelbanan själv när jag är stylad, att träffa folk själv. Så min isolation är inte självvald längre utan tvingats på mig. Men kanske det är lättare så, att bara ge upp.
Mina impulser har ändrat sig. Jag har självmordstankar men de är inte impulsaktiga längre. Jag tors inte göra mig själv illa på grund av pojkvännen som skulle bli besviken, eller katten som kanske skulle se mig. Men inpulserna finns kvar. Värsta impulsen jag har just nu är hetsätningen, en impuls jag har haft hela mitt liv, även som barn. Det är orsaken till att jag alltid har varit överviktig. Det är en impuls jag inte kan kontrollera just nu!! Alls. Sedan har jag haft en sådan stark ångest den här veckan så att jag behövde spy nästan varje dag. Jag är så trött på allt det här!
Positiva ting? Jag har läst en hel del. Jag ska nog senare läsa klart "Jane Eyre". Jag har städat hela lägenheten. Jag har orkat träna tre gånger så länge den här veckan, jag vill långsamt komma tillbaka till de sex gångerna jag hann med förut. Batzy är den bästa bebisen man kan föreställa sig. Hon förföljer mig hela tiden. Även just nu sitter hon på mina knä. Hon gör mig glad.
Alltså egentligen har det inte hänt något, ingenting som piggar upp i alla fall. Jag har träffat C på tisdag, första gången efter två veckor. Hon betonade att jag inte får någon terapi av henne just nu. Jag visste ju att hon endast är sjuksköterska men jag trodde att hon systematiskt följde upp en terapeutisk plan för mig. Men det är inte så. Vi satt under flera minuter utan att någon sa något. Jag kände mig så obekvämt! Hon måste ju veta vad hon skall göra med mig?!? Annars ser jag ingen anledning till att gå och träffa henne. Det känns bara värdelöst! Jag måste också erkänna att jag inte tycker om henne, det är hennes kroppsspråk, hennes tystnad. Det ska ju inte kännas otryggt när man är hos psykvården? Fast, varför går jag egentligen dit? Jag undrar vad de kommer att göra om jag inte kommer in på DBT?!? De hade nog trott att jag kommer få kallelse därifrån snart och att jag kommer in. Jag kommer inte få en kallelse snart, det står i min journal enligt C. Min situation: Jag får inga tabletter för att kunna bekämpa ångesten, jag får ingen terapi och jag måste satsa alla min förhoppningar på att komma in på DBT, någonting som just nu inte känns som tryggt. Det känns som om jag är mellan stolarna. C frågade om jag inte vill bli inlagd på psyket igen. Jag tror att hon verkligen bli av med mig. Jag behöver trygghet :(
Jag har verkligen försökt att vara social den här veckan. Jag har kontaktat några vänner men alla tre möten blev inställda, av de andra! Det där var ju en självförtroende-boost :( Men det är kanske universums sätt att slå tillbaka mot mig, eftersom jag inte ville träffa folk ett tag. Jag tycker synd om mig själv just nu. Jag hade planerat att gå på en konsert imorgon men pojkvännen vill hellre stanna hemma och jag tors inte gå själv, åka tunnelbanan själv när jag är stylad, att träffa folk själv. Så min isolation är inte självvald längre utan tvingats på mig. Men kanske det är lättare så, att bara ge upp.
Mina impulser har ändrat sig. Jag har självmordstankar men de är inte impulsaktiga längre. Jag tors inte göra mig själv illa på grund av pojkvännen som skulle bli besviken, eller katten som kanske skulle se mig. Men inpulserna finns kvar. Värsta impulsen jag har just nu är hetsätningen, en impuls jag har haft hela mitt liv, även som barn. Det är orsaken till att jag alltid har varit överviktig. Det är en impuls jag inte kan kontrollera just nu!! Alls. Sedan har jag haft en sådan stark ångest den här veckan så att jag behövde spy nästan varje dag. Jag är så trött på allt det här!
Positiva ting? Jag har läst en hel del. Jag ska nog senare läsa klart "Jane Eyre". Jag har städat hela lägenheten. Jag har orkat träna tre gånger så länge den här veckan, jag vill långsamt komma tillbaka till de sex gångerna jag hann med förut. Batzy är den bästa bebisen man kan föreställa sig. Hon förföljer mig hela tiden. Även just nu sitter hon på mina knä. Hon gör mig glad.
Kommentarer
Trackback
