Deborah Curtis - Touching from a distance
Jag började lyssna på Joy Division när jag var 13 år gammal. Jag fick en kasset av en kompis som var punkare och egentligen endast lyssnade på tysk underground punk. Men hon hade upptäckt den engelska musikscenen och blev allt mer intresserad av postpunk. Jag lyssnade under den tiden på antingen pojkband eller britpop. Men Ian Curtis röst hypnotiserade mig, jag lät mig dras i hans mörka universum och jag kunde känna hans smärta. Ibland gick det inte ens att lyssna på några låtar eftersom de ledde till smärta och gråt. Nuförtiden, efter över 15 år som Joy Division fan, har jag fortfarande svårt för några låtar. Jag blir alltför ledsen och kommer alltför nära denna mörka plats som Ian befann sig i.
Boken Touching from a distance riktar ett ljus på just denna mörka plats i Ians själ. Frågorna man har kring hans liv, hans känslor och hans lidande besvaras inte alltid men man får en mer övergripande bild av vem denna underbara man från norra England egentligen var. Boken är vinklad eftersom den skrevs av hans fru Deborah som inte alltid har varit närvarande i hans liv och som Ian oftast inte lät komma nära sig. Filmen Control byggs på boken och på många sätt är filmen bättre än biografin. I filmen förmedlas en känsla som boken ibland inte kan frambringa på grund av författarens subjektiva känslor.
Boken beskriver dock Ians lidande samtidigt som läsaren kan bli allt mer frustrerad över att ingen hjälpte honom. Alla varningstecken har varit där och även om Ian inte ropade för hjälp utan allt mer stängde in sig, hade man kunnat göra något. Men för de flesta människorna i hans liv var framgångarna av bandet viktigare än hans fysiska och psykiska hälsa. Bara genom att lyssna på och läsa låttexterna hade man ju förstått att mannen var fången i letargi, i en depression, i hjälplöshet. Att koncentrera sig på just vad som ledde till Ians självmord är kanske ett inskränkt perspektiv men är det inte det som är själva poängen med en biografi? Att beskriva vad som hände i en människas liv tills denne dör?
Man får en bild av en kreativ, lite självcentrerad, mogen men samtidigt envis, ensam men samtidigt social, smart och lidande människa. Han krävde bekräftelse men fick denna från fel människor. Han letade efter en själsfrände, han ville bli accepterad och respekterad. Men medicinerna förändrade honom, epilepsin förändrade honom, bandet och succén förändrade honom. Frågan är dock: Hade det varit bättre för honom om han hade överlevt?
Boken skrivs ur ett enda perspektiv och även om andra personer ur Ians och bandets krets kommer till tals så får man en känsla av hämnd. Som om Deborah ville ta hämnd på Annick. Att hon ville stå själv i centrum. Allting måste alltså tas med en nypa salt. Ändå förmedlar boken en känsla av hur det var under 1970-talet, hur musiken skapades, hur hela scenen hängde ihop och makten låg i endast ett fåtal händer. Ian Curtis var för dessa makthavare inte en människa utan en guldgruva.
