Jag är ett spöke
Jag mår skit. Jag är någonstans mellan att vara ledsen och och att vara ångestfylld. Jag gråter floder samtidigt som jag skakar av en enorm ångest. Min hjärna är besatt av katastroftankar. Och denna eviga dödslängtan. Denna starka önskan efter slutet. Jag vill inte mer. Jag orkar inte mer. Jag tror inte att det kommer att bli bättre. Jag kommer alltid vara så här handikappad och leva detta meningslösa liv. Inte liv, utan existens. Jag existerar, som ett spöke som ingen ser men alla ändå känner obehag av.
Sömnlösheten driver mig till vansinne. Jag är så trött men kan inte sova mer än kanske fyra timmar varje natt. Och läkaren vill inte ge mig någon annan sömnmedicin. Jag fick ett nytt recept på Propavan. Mardrömsskapande piller. Gårdagen spenderade jag för det mesta i sängen. Halv-sovandes. Idag fick jag tvinga mig ut eftersom jag hade individualterapi. Vi gjorde känslokedjor och pratade om varför jag aldrig känner någon stolthet. K känner inte till The Big Bang Theory. Vi pratade om vänner och jag drog en koppling till avsnittet där Sheldon försökte få nya vänner och hamande i barnboksavdelningen i någon affär. Jag fick som hemuppgift att gå ut, att gå till biblioteket och att låna böcker. Han fick som hemuppgift att titta på The Big Bang Theory. Jag vet inte om mötet var väldigt givande. Jag tar alltid över och försöker att leda konversationen i någon riktning som inte har med mig att göra. Jag kom hem och kräkte av ångest. Jag är så trött på att må så här.
Jag har förresten bestämt mig för att inte plugga under våren. Jag har tackat nej till alla kurser jag har kommit in på. Jag är för rädd för att inte klara av heltidsstudier. För mig är det antingen allt eller inget. Antingen alla fyra kurser eller ingen. Detta betyder att jag inte kommer att ha någon inkomst under de närmaste 9 månaderna. Men det har ju redan varit så i 9 månader. Jag har ingen hur jag egentligen har klarat mig på detta. Utan pojkvännen vore jag nog hemlös, svältande eller död. Jag vill definitivt plugga under hösten nästa år. Masterprogrammet i litteraturvetenskap. Jag vill det. Men just nu har jag inte kraften och jag skulle förmodligen misslyckas. Jag måste vara realistisk. Jag är ett vrak just nu, en skugga av mig själv. Ett spöke som endast existerar. Inte levande men inte död.
Jag är hungrig. Jag har hetsätit igår och min magsäck har nog vidgat sig eller något. Men det är nog för sent för en macka. Eller? En ostmacka vore faktiskt rätt gott just nu. Mmmm.
Sömnlösheten driver mig till vansinne. Jag är så trött men kan inte sova mer än kanske fyra timmar varje natt. Och läkaren vill inte ge mig någon annan sömnmedicin. Jag fick ett nytt recept på Propavan. Mardrömsskapande piller. Gårdagen spenderade jag för det mesta i sängen. Halv-sovandes. Idag fick jag tvinga mig ut eftersom jag hade individualterapi. Vi gjorde känslokedjor och pratade om varför jag aldrig känner någon stolthet. K känner inte till The Big Bang Theory. Vi pratade om vänner och jag drog en koppling till avsnittet där Sheldon försökte få nya vänner och hamande i barnboksavdelningen i någon affär. Jag fick som hemuppgift att gå ut, att gå till biblioteket och att låna böcker. Han fick som hemuppgift att titta på The Big Bang Theory. Jag vet inte om mötet var väldigt givande. Jag tar alltid över och försöker att leda konversationen i någon riktning som inte har med mig att göra. Jag kom hem och kräkte av ångest. Jag är så trött på att må så här.
Jag har förresten bestämt mig för att inte plugga under våren. Jag har tackat nej till alla kurser jag har kommit in på. Jag är för rädd för att inte klara av heltidsstudier. För mig är det antingen allt eller inget. Antingen alla fyra kurser eller ingen. Detta betyder att jag inte kommer att ha någon inkomst under de närmaste 9 månaderna. Men det har ju redan varit så i 9 månader. Jag har ingen hur jag egentligen har klarat mig på detta. Utan pojkvännen vore jag nog hemlös, svältande eller död. Jag vill definitivt plugga under hösten nästa år. Masterprogrammet i litteraturvetenskap. Jag vill det. Men just nu har jag inte kraften och jag skulle förmodligen misslyckas. Jag måste vara realistisk. Jag är ett vrak just nu, en skugga av mig själv. Ett spöke som endast existerar. Inte levande men inte död.
Jag är hungrig. Jag har hetsätit igår och min magsäck har nog vidgat sig eller något. Men det är nog för sent för en macka. Eller? En ostmacka vore faktiskt rätt gott just nu. Mmmm.
Kommentarer
Trackback
