Kaos kaos kaos
Hemsk hemsk hemsk. Så vill jag beskriva min dag. Eller egentligen började det igår. Jag fick dumma idéer (läs: självmordsplaner) och hade redan gjort allt i ordning. Sedan fick jag panik. Jag ringde till psykjouren men la på igen. Städade maniskt. Försökte distrahera mig. Spenderade några timmar med pojkvännen. Då slog tankarna till igen. Ringde till psykjouren men de hade stängt. Orkade inte ringa ambulans. Jag hade ju inte gjort något. Gick och la mig och vred mig i ångest. Försökte att inte följa impulserna.
Idag: hade tid hos terapeuten. Han blev rädd och orolig. Jag lovade honom att bli av med mina "hjälpmedel". Det gjorde jag när jag kom hem. Terapeuten ringde mig och sa att han ville träffa mig efter gruppterapin på tisdag. Pojkvännen fattade att något var fel. Största bråket vi någonsin har haft. Han kan inte hantera det vilket jag kan förstå. Fick panikångest. Pojkvännen ville ringa polisen när jag stormade ur lägenheten. Förståelig om någon precis har sagt att hon vill dö och sedan springer ut. Nu är allt lugnt igen mellan oss. Det vanliga: jag får inte berätta om mina tankar. Det blir för mycket för honom. Bra lösning tycker jag. Jag måste ju skydda honom från mörkret. Min älskling.
Annars då? Jag är fången i den mörka världen igen. Jag orkar inte med ångesten längre. Jag vill att det slutar. Jag har inget hopp om att det någonsin blir bättre. Jag uppfattar min existens, nej människans existens i sig, som meningslös. Jag kan inte se någonting positivt. Jag vill bara inte mer. Varför ska jag leva?
Men samtidigt var jag ärlig mot terapeuten idag. Och det betyder nog att det finns en gnista livsvilja kvar i mig. Eller? Det är jobbigt att inte utelämna något. Han frågade hur jag såg på vad jag nästan gjorde idag. Jag velade en lång stund. Sedan sa jag: "Jag är arg på mig själv för att jag inte har gjort det.". Hemskt egentligen. Men som sagt, jag är ärlig och jag lyssnar på vad han har att säga. Bättre än det kan jag inte göra.
Welcome to my motherfucking darkness!!
Idag: hade tid hos terapeuten. Han blev rädd och orolig. Jag lovade honom att bli av med mina "hjälpmedel". Det gjorde jag när jag kom hem. Terapeuten ringde mig och sa att han ville träffa mig efter gruppterapin på tisdag. Pojkvännen fattade att något var fel. Största bråket vi någonsin har haft. Han kan inte hantera det vilket jag kan förstå. Fick panikångest. Pojkvännen ville ringa polisen när jag stormade ur lägenheten. Förståelig om någon precis har sagt att hon vill dö och sedan springer ut. Nu är allt lugnt igen mellan oss. Det vanliga: jag får inte berätta om mina tankar. Det blir för mycket för honom. Bra lösning tycker jag. Jag måste ju skydda honom från mörkret. Min älskling.
Annars då? Jag är fången i den mörka världen igen. Jag orkar inte med ångesten längre. Jag vill att det slutar. Jag har inget hopp om att det någonsin blir bättre. Jag uppfattar min existens, nej människans existens i sig, som meningslös. Jag kan inte se någonting positivt. Jag vill bara inte mer. Varför ska jag leva?
Men samtidigt var jag ärlig mot terapeuten idag. Och det betyder nog att det finns en gnista livsvilja kvar i mig. Eller? Det är jobbigt att inte utelämna något. Han frågade hur jag såg på vad jag nästan gjorde idag. Jag velade en lång stund. Sedan sa jag: "Jag är arg på mig själv för att jag inte har gjort det.". Hemskt egentligen. Men som sagt, jag är ärlig och jag lyssnar på vad han har att säga. Bättre än det kan jag inte göra.
Welcome to my motherfucking darkness!!
Kommentarer
Trackback
