Kroniskt inre smärta
Jag har sovit för länge. Men jag kunde bara inte somna under natten. Jag hade fått min mens och vred mig av smärtor. Men några smärttabletter senare gick det bättre och jag somnade nog runt 4. Nu äter jag i alla fall gröt och dricker kaffe. Jag hade så mycket planerat för idag, ska se hur mycket jag hinner göra. Egentligen vill jag lägga mig igen. Jag har haft mardrömmar och känslan sitter kvar.
Katten har nog haft väldigt rolig under natten. Överallt hittar jag krossad äggskal. Alltså måste jag också dammsuga idag. Just nu är hon dock jättesött och äter gröt med mig. Hon far alltid lite på en tallrik och så sitter hon bredvid mig och äter frukost med mig. Lilla sötnosen. Man kan ju inte bli arg på henne.
Jag måste i alla fall hinna med hemuppgiften för gruppterapin. Men det blir nog snabbt gjort. Det känns nästan meningslöst att skriva ner svaren eftersom jag vet ju vad de vill höra. Problemet är som alltid att jag inte handlar utifrån mina insikter.
Någon har frågat mig någon gång hur jag skulle beskriva min ångest. Jag ville inte använda mig av några fina ord eller symboliskt språk utan sa bara: kroniskt inre smärta. Det kan folk nämligen förstå. Tänk om du hade alltid ont i ditt knä, avsett om du går eller står, sitter eller ligger. Den där smärtan finns hela tiden, ibland starkare, ibland svagare. Men den försvinner aldrig. Tänk nu att du hade haft denna smärta hela ditt liv. Som barn var du inte så medveten om den, som tonåring blev smärtan ibland lite mer påtaglig och var svårare att ignorera. Men ändå har du vant dig vid att den alltid finns eftersom du vet inte att de flesta inte känner denna smärta. Och sedan orkar du inte längre, smärtan blir för stark. Och då får du veta att andra minsann inte har samma smärta utan att din smärta är ett undantag. Då lägger du märke till smärtan varenda sekund av din vakna tid. Och nej, du får ingen medicin. Du skall lära dig att stå ut med smärtan istället. Du skall ignorera faktumet att du är handikappad och omfamna smärtan som en del av dig. Hur skulle du reagera? Det är precis vad min ångest är. En kroniskt inre smärta som aldrig kommer att försvinna.
Näh. Nu måste jag sätta igång med dagen. Som tur är är dagen ju nästan redan slut. Good for me. Det gäller nu bara att inte bryta ihop och börja lipa. Ush.
Katten har nog haft väldigt rolig under natten. Överallt hittar jag krossad äggskal. Alltså måste jag också dammsuga idag. Just nu är hon dock jättesött och äter gröt med mig. Hon far alltid lite på en tallrik och så sitter hon bredvid mig och äter frukost med mig. Lilla sötnosen. Man kan ju inte bli arg på henne.
Jag måste i alla fall hinna med hemuppgiften för gruppterapin. Men det blir nog snabbt gjort. Det känns nästan meningslöst att skriva ner svaren eftersom jag vet ju vad de vill höra. Problemet är som alltid att jag inte handlar utifrån mina insikter.
Någon har frågat mig någon gång hur jag skulle beskriva min ångest. Jag ville inte använda mig av några fina ord eller symboliskt språk utan sa bara: kroniskt inre smärta. Det kan folk nämligen förstå. Tänk om du hade alltid ont i ditt knä, avsett om du går eller står, sitter eller ligger. Den där smärtan finns hela tiden, ibland starkare, ibland svagare. Men den försvinner aldrig. Tänk nu att du hade haft denna smärta hela ditt liv. Som barn var du inte så medveten om den, som tonåring blev smärtan ibland lite mer påtaglig och var svårare att ignorera. Men ändå har du vant dig vid att den alltid finns eftersom du vet inte att de flesta inte känner denna smärta. Och sedan orkar du inte längre, smärtan blir för stark. Och då får du veta att andra minsann inte har samma smärta utan att din smärta är ett undantag. Då lägger du märke till smärtan varenda sekund av din vakna tid. Och nej, du får ingen medicin. Du skall lära dig att stå ut med smärtan istället. Du skall ignorera faktumet att du är handikappad och omfamna smärtan som en del av dig. Hur skulle du reagera? Det är precis vad min ångest är. En kroniskt inre smärta som aldrig kommer att försvinna.
Näh. Nu måste jag sätta igång med dagen. Som tur är är dagen ju nästan redan slut. Good for me. Det gäller nu bara att inte bryta ihop och börja lipa. Ush.
Kommentarer
Trackback
