Bad day
Jag borde gå och lägga mig. Men jag är överdrivet trött igen. Som om det fanns ett lager av plastfolie mellan mig och allt annat kring mig. Jag skulle så gärna få en annan sömnmedicin. Jag kan inte somna, trots en massa olika piller. Det är så frustrerande och det händer inte sällan att jag slår kudden, gosdjur eller mig själv. Jag blir så arg på min hjärna som bara inte vill koppla av utan bombaderar mig med hemska katastroftankar. Allt som skulle kunna gå fel poppar upp i mitt huvud.
Jag kunde alltså som vanligt inte somna igår. Sist jag tittade på klockan var det halv fyra. Jag hade tagit Imovane, Propavan och även en Atarax. Ingenting hjälpte. Jag somnade nog av utmattning, jag hade gråtit en hel del. Jag gick upp kvart i åtta. Jag gick och duschade och plötsligt hade 40 minuter gått. Har jag verkligen duschat i 40 minuter? Alltså jag måste ha dissocierat bort tiden. Jag har aldrig i mitt liv duschat i 40 minuter. Så det blev en stressig morgon. Jag fick springa upp till tunnelbanan och det är en massa trappor att gå upp. Tunnelbanan hade redan åkt in till stationen. Så jag la fram min bussremsa till konduktören. Och vad gör hon? Hon öppnar fönstret jättelångsamt och tar en hel massa tid på sig. Jag undrade om hon kunde skynda sig lite eftersom jag ville ju hinna med tunnelbanan. Och allt hon sa var "Stressa mig inte. Du ska inte stressa mig. Stressa mig inte." Hur svårt kan det vara att stämpla en bit papper ?!? Jag sprang i alla fall till tunnelbanan och jag hann. Dock hann jag inte hämta en Metro och så fick jag stå. Så mycket folk överallt. Och allt jag hade var min musik. Paniken blev allt större. Jag svettades efter all spring och det blev inte bättre av min panik.
När jag skulle gå av så var jag nära till att ta tunnelbanan tillbaka hem. Men jag sprang i en av gruppmedlemmarna så jag var tvungen att bege mig till terapin. Det gick inte alls bra för mig idag. Jag var nära till att dissociera hela tiden. Min hjärna var så trött att jag endast kunde prata väldigt långsamt. Jag var nog också lite stökig. Eller otrevlig. Eller kanske passiv aggressiv. Jag vet inte. Jag tror att jag har betett mig lite barnslig. Vi gjorde en hel de mindfulnessövningar igen. Det fungerade som vanligt inte för mig. Jag hade inte ens orken att försöka på riktigt.
Jag fick höra idag att jag har en väldigt påtaglig tysk accent. Det gjorde mig jätteledsen. Jag försöker ju att härma den svenska melodin. Det var första gången som någon faktiskt sa det till mig. Annars får jag oftast frågan om jag kommer från Danmark eller Island. Nu har jag tappat förtroendet när det gäller min svenska. Jag träffar kanske för lite folk så min svenska har blivit sämre? Det kan ju vara så.
Hemma gick det inget vidare. Så starka onda och dumma tankar. Planer. Uppgivelse. Ush. Jag hoppas verkligen att jag kan sova nu under natten. Jag är nog väldigt sårbar på grund av sömnbristen jag lider av.
Jag kunde alltså som vanligt inte somna igår. Sist jag tittade på klockan var det halv fyra. Jag hade tagit Imovane, Propavan och även en Atarax. Ingenting hjälpte. Jag somnade nog av utmattning, jag hade gråtit en hel del. Jag gick upp kvart i åtta. Jag gick och duschade och plötsligt hade 40 minuter gått. Har jag verkligen duschat i 40 minuter? Alltså jag måste ha dissocierat bort tiden. Jag har aldrig i mitt liv duschat i 40 minuter. Så det blev en stressig morgon. Jag fick springa upp till tunnelbanan och det är en massa trappor att gå upp. Tunnelbanan hade redan åkt in till stationen. Så jag la fram min bussremsa till konduktören. Och vad gör hon? Hon öppnar fönstret jättelångsamt och tar en hel massa tid på sig. Jag undrade om hon kunde skynda sig lite eftersom jag ville ju hinna med tunnelbanan. Och allt hon sa var "Stressa mig inte. Du ska inte stressa mig. Stressa mig inte." Hur svårt kan det vara att stämpla en bit papper ?!? Jag sprang i alla fall till tunnelbanan och jag hann. Dock hann jag inte hämta en Metro och så fick jag stå. Så mycket folk överallt. Och allt jag hade var min musik. Paniken blev allt större. Jag svettades efter all spring och det blev inte bättre av min panik.
När jag skulle gå av så var jag nära till att ta tunnelbanan tillbaka hem. Men jag sprang i en av gruppmedlemmarna så jag var tvungen att bege mig till terapin. Det gick inte alls bra för mig idag. Jag var nära till att dissociera hela tiden. Min hjärna var så trött att jag endast kunde prata väldigt långsamt. Jag var nog också lite stökig. Eller otrevlig. Eller kanske passiv aggressiv. Jag vet inte. Jag tror att jag har betett mig lite barnslig. Vi gjorde en hel de mindfulnessövningar igen. Det fungerade som vanligt inte för mig. Jag hade inte ens orken att försöka på riktigt.
Jag fick höra idag att jag har en väldigt påtaglig tysk accent. Det gjorde mig jätteledsen. Jag försöker ju att härma den svenska melodin. Det var första gången som någon faktiskt sa det till mig. Annars får jag oftast frågan om jag kommer från Danmark eller Island. Nu har jag tappat förtroendet när det gäller min svenska. Jag träffar kanske för lite folk så min svenska har blivit sämre? Det kan ju vara så.
Hemma gick det inget vidare. Så starka onda och dumma tankar. Planer. Uppgivelse. Ush. Jag hoppas verkligen att jag kan sova nu under natten. Jag är nog väldigt sårbar på grund av sömnbristen jag lider av.
Kommentarer
Trackback
