Miss Zombilicious - annorlunda

Jag är trött på mig själv just nu. Jag vill så gärna må bättre samtidigt som jag inte har någon energi eller motivation för att arbete för att just komma ur denna svarta dimman jag befinner mig i. Det har ingenting med vilja att göra. Jag vill ju. Men jag kan på något sätt inte. Det är tröttheten, skamen och ångesten som suger all energi ur mig. Jag är så irriterad på att jag också alltid bygga upp en mur om någon närmar sig mina problem. Jag hittar hela tiden motargument för att inte behöva kämpa. Det har mycket att göra med att jag egentligen inte tror på att det finns någon hjälp, att jag egentligen har gett upp. Om målet med hjälpen jag ska få är att jag kan må lite bättre så räcker det inte för mig. Det är ingenting som jag tycker är värt att kämpa för. Jag vill att mina psykiska problem försvinner. Och om det inte är något som kan uppnås, kanske dags att ge upp på riktigt?

Individualterapin var jobbig idag. Jag kände mig i försvarsposition och när det händer kommer det endast motargument från min sida. Vi gjorde en kedja och gick genom vad som hände igår då jag var nära ett självmordsförsök. Jag har länge förstått hur jag fungerar i sådana situationer, alltså hur det enda leder till andra. Men det är för mig ingen orsakförklaring. Jag vill veta varför jag överhuvudtaget hamnar i botten, jag vill att grundproblemen försvinner. Förmodligen har jag för höga krav när det gäller terapin. Jag skulle komma fram till färdigheter som skulle kunna bryta den onda cirkeln. Det gick självklart inte så bra. Hur ska jag kunna göra det redan nu? Om jag visste hur då skulle terapin ju inte behövas. Hur som helst. Mindfulness och fysiska färdigheter är inte min grej. Jag måste lära mig att distrahera mig själv bättre. Kanske. Men jag vill inte sitta och räkna böcker bara därför att jag har ångest. Jag har inget större impulsproblem. Jag har ett ångestproblem. Stork skillnad. Bläh. Jag har fått en massa hemuppgifter som att skriva ner min livshistoria, att tackla min sociala fobi genom att lämna lägenheten en gång om dagen (as if that's gonna happen ..) och fyller i några självskattningspapper. Orka.

Jo, och jag får inte gå i någon eftermiddagsgrupp eftersom min individualterapeut håller i dem och man ska inte ha sin individualterapeut som gruppterapeut. Vilken tur jag har. Inte. Så nästa tisdag har jag gruppterapin på morgonen. Det hela med DBT:n ser mindre och mindre lovande ut. Men jag måste hitta motivationen, hålla modet uppe. Kanske jag hittar någon styrka. Dock är jag väldigt besviken eftersom allt verkar handla om impulsproblem som jag inte har. Än så länge har jag inte fått ett enda tips mot ångesten. Aye, och läkaren kommer att ringa mig någon gång nästa vecka. Jag behöver ett nytt recept för Propavan. Jag ska undvika prata om Oxascand med henne. Så länge jag har några kvar vill jag inte få höra att jag inte kommer att få nya. Det skulle slå sista spiken i kistan, då skulle jag nog hoppa av DBT:n bara på grund av piller-panik.

Jag har haft jättestark ångest hela dagen och just nu kulminerar det lite. Fan fan fan. Kronisk inre smärta. Autsch.