Jag ... jag ... hej .. jag menar, alltså ... jo, hej
Jag vill egentligen inte uppdatera min blogg. Men jag känner mig lite tvungen eftersom jag har fått några meddelanden där folk frågar om jag fortfarande lever. Nej, jag är inte död. Men jag önskade att jag vore det. Eller det är kanske överdrivet. Jag önskade att jag föll i koma, vaknade efter någon månad och allting är bra igen. Jag har ingen ångest, jag har en stark livsvilja, kan använda mig av min intelligens igen, har tappat alla kilon igen och är i allmänhet normaliserad, blivit så där normalt att så jag kan fungera som en del av det mänskliga samhället. Jag vill vara behövd och jag vill kunna erbjuda det enda eller det andra. Inte vara en så där begränsad grönsak som jag är just nu. Jepp, om inte döden så ett långt koma.
Julen var obetydlig. Pojkvännen och jag satt hemma, var sjuka, åt mat som jag inte kunde smaka och tittade på en massa dåliga filmer. Jag fick inga julklappar och jag hade ingen julkänsla. På något sätt kändes som en bra självdestruktiv bestraffning. Som att jag inte fortjänar att ha det lika bra som alla andra. Min värdelöshet blev ett faktum.
I alla fall har jag ingen feber mer. Men pojkvännen fick veta igår att han har en lunginflammation. Och jag har samma symptom som honom. Jag kan inte andas, det gör ont i mitt bröst och jag hostar. Att inte kunna andas så bra utlöser hela tiden panikattacker hos mig. Det är hemskt! Jag tycker inte om läkare men när jag kom hem från terapin idag ringde jag till vårdcentralen. Det är nog inte så smart att misstänka att ha en lunginflammation och inte kontakta vården. Självklart så ringde jag för sent, alltså de ville precis stänga. Vad jag inte fattade var att de inte kunde boka in mig till imorgon?!? Som vanligt blir jag överkörd av vården. Jag ska ringa imorgon och då ska de försöker klämma in mig. Bah. Det blir ångestfylld. Jag tycker inte om att träffa läkare och jag kommer förmodligen få panikattack efter panikattack. Koma I say, då kunde de undersöka mig utan att jag är medveten om det. En liten dropp med antibiotika och allt blir bra.
Jag har varit duktig och varit på färdighetsträningen och individualterapin. Som vanligt handlade det för det mesta om mindfulness. Jag simulerade och låtsades att det gick bra. Men det fungerar inte för mig. Jag försöker så hårt, att koncentrera mig på min kropp. Men jag har ingen koppling till den, jag kan inte säga hur det känns i min kropp, i mina fingrar eller något sådant. Och att hitta en fantasiplats där jag känner mig trygg? Oh please! Ge mig lite LSD, då fungerar det nog för mig. Hur som helst, jag ska fortsätta försöka, någon gång försvinner kanske min inre spärr mot flummigheten. I alla fall har jag lärt mig att mitt största problem är att jag inte har någon acceptans. Jag accepterar inte mitt förflutna, inte att jag är psykiskt sjuk. Jag är en mästare på att förtränga. Mmmm.
Igår fick jag besök av finaste Adam. Hur trevligt som helst. Bra om man har Oxascand hemma så man kan faktiskt delta i konversationer. När jag har ångest degenerar jag alltid till ett litet barn, jag blir endast trotsig och egoistisk. Men det gick ju bra och jag saknar honom redan nu. Jag hoppas att jag kan spara ihop lite pengar så jag kan gå och besöka honom i Bergen under våren.
Idag hade jag då individualterapi och det gick lite åt helvete. Jag undrar om K egentligen fattar hur mycket han påverkar mitt mående? Jag blev oerhört arg på honom. Jag har ju ändå ett tilitsproblem och efter att han hotade mig med tvångsinläggning förra vecka ville jag vara jätteförsiktig med vad jag berättar för honom. Men han fattade att jag höll tillbaka och det blev lite ... ehm .. spänt mellan oss. Men det löste sig. Tills han började ifrågasätta om jag verkligen vill gå i DBT. Vad fan? Jag har kämpat så hårt för att övertyga mig själv att det är det rätta för mig. För att förbise flummigheten. För att ge det ett riktigt försök. Jag har inte missat färdighetsträningen en enda gång, inte individualterapin heller. Så vad fan? Och så blev jag nu jätteorolig. Vill de slänga ut mig? Varför frågade han det här? Ush. Nu är jag ångestfylld och vill faktiskt hoppa av DBT:n. Jag menar, det känns ju som om min individualterapeut inte ens tror på mig. Vad fan?!? Alltså han är inte ens legitimerad psykolog, han har inte gått genom en DBT-utbildning och det går inte att nå honom. Jag menar, jag kan nå honom tisdag, onsdag, torsdag mellan 8 och 17. Så nästa gång jag vill ta livet av mig måste jag se till att det händer under kontorstiderna. Eller? Jag är så .. arg, besviken. Jag är inte ens säkert på om jag faktiskt kommer att få hjälp genom DBT:n. Oh, och hemuppgiften. Leta efter mindfulness-övningar på youtube och göra en om dagen. Det går ju så lätt att andas just nu. Inte. Han lovade mig i alla fall att vi gör en pro/contra-lista nästa vecka. Det är det enda han kan göra för mig, att övertyga mig att det är värt att leva. Min jävla krisplan kan man glömma, jag göra alla saker men ingenting hjälper. Så till slut tar jag lite Oxascand och hoppas på det bästa. Fan. Jag är så jävla frusterad nu.
Bah, hoppas att jag inte har lunginflammation. Jag måste ringa till läkaren imorgon och gå dit. Vill inte. Snälla, kan jag inte bara falla i koma?!?
Julen var obetydlig. Pojkvännen och jag satt hemma, var sjuka, åt mat som jag inte kunde smaka och tittade på en massa dåliga filmer. Jag fick inga julklappar och jag hade ingen julkänsla. På något sätt kändes som en bra självdestruktiv bestraffning. Som att jag inte fortjänar att ha det lika bra som alla andra. Min värdelöshet blev ett faktum.
I alla fall har jag ingen feber mer. Men pojkvännen fick veta igår att han har en lunginflammation. Och jag har samma symptom som honom. Jag kan inte andas, det gör ont i mitt bröst och jag hostar. Att inte kunna andas så bra utlöser hela tiden panikattacker hos mig. Det är hemskt! Jag tycker inte om läkare men när jag kom hem från terapin idag ringde jag till vårdcentralen. Det är nog inte så smart att misstänka att ha en lunginflammation och inte kontakta vården. Självklart så ringde jag för sent, alltså de ville precis stänga. Vad jag inte fattade var att de inte kunde boka in mig till imorgon?!? Som vanligt blir jag överkörd av vården. Jag ska ringa imorgon och då ska de försöker klämma in mig. Bah. Det blir ångestfylld. Jag tycker inte om att träffa läkare och jag kommer förmodligen få panikattack efter panikattack. Koma I say, då kunde de undersöka mig utan att jag är medveten om det. En liten dropp med antibiotika och allt blir bra.
Jag har varit duktig och varit på färdighetsträningen och individualterapin. Som vanligt handlade det för det mesta om mindfulness. Jag simulerade och låtsades att det gick bra. Men det fungerar inte för mig. Jag försöker så hårt, att koncentrera mig på min kropp. Men jag har ingen koppling till den, jag kan inte säga hur det känns i min kropp, i mina fingrar eller något sådant. Och att hitta en fantasiplats där jag känner mig trygg? Oh please! Ge mig lite LSD, då fungerar det nog för mig. Hur som helst, jag ska fortsätta försöka, någon gång försvinner kanske min inre spärr mot flummigheten. I alla fall har jag lärt mig att mitt största problem är att jag inte har någon acceptans. Jag accepterar inte mitt förflutna, inte att jag är psykiskt sjuk. Jag är en mästare på att förtränga. Mmmm.
Igår fick jag besök av finaste Adam. Hur trevligt som helst. Bra om man har Oxascand hemma så man kan faktiskt delta i konversationer. När jag har ångest degenerar jag alltid till ett litet barn, jag blir endast trotsig och egoistisk. Men det gick ju bra och jag saknar honom redan nu. Jag hoppas att jag kan spara ihop lite pengar så jag kan gå och besöka honom i Bergen under våren.
Idag hade jag då individualterapi och det gick lite åt helvete. Jag undrar om K egentligen fattar hur mycket han påverkar mitt mående? Jag blev oerhört arg på honom. Jag har ju ändå ett tilitsproblem och efter att han hotade mig med tvångsinläggning förra vecka ville jag vara jätteförsiktig med vad jag berättar för honom. Men han fattade att jag höll tillbaka och det blev lite ... ehm .. spänt mellan oss. Men det löste sig. Tills han började ifrågasätta om jag verkligen vill gå i DBT. Vad fan? Jag har kämpat så hårt för att övertyga mig själv att det är det rätta för mig. För att förbise flummigheten. För att ge det ett riktigt försök. Jag har inte missat färdighetsträningen en enda gång, inte individualterapin heller. Så vad fan? Och så blev jag nu jätteorolig. Vill de slänga ut mig? Varför frågade han det här? Ush. Nu är jag ångestfylld och vill faktiskt hoppa av DBT:n. Jag menar, det känns ju som om min individualterapeut inte ens tror på mig. Vad fan?!? Alltså han är inte ens legitimerad psykolog, han har inte gått genom en DBT-utbildning och det går inte att nå honom. Jag menar, jag kan nå honom tisdag, onsdag, torsdag mellan 8 och 17. Så nästa gång jag vill ta livet av mig måste jag se till att det händer under kontorstiderna. Eller? Jag är så .. arg, besviken. Jag är inte ens säkert på om jag faktiskt kommer att få hjälp genom DBT:n. Oh, och hemuppgiften. Leta efter mindfulness-övningar på youtube och göra en om dagen. Det går ju så lätt att andas just nu. Inte. Han lovade mig i alla fall att vi gör en pro/contra-lista nästa vecka. Det är det enda han kan göra för mig, att övertyga mig att det är värt att leva. Min jävla krisplan kan man glömma, jag göra alla saker men ingenting hjälper. Så till slut tar jag lite Oxascand och hoppas på det bästa. Fan. Jag är så jävla frusterad nu.
Bah, hoppas att jag inte har lunginflammation. Jag måste ringa till läkaren imorgon och gå dit. Vill inte. Snälla, kan jag inte bara falla i koma?!?
Kommentarer
Trackback
