Det regnar i mitt huvud
Vädret reflekterar mitt mående. Grått, blåsigt, mörkt och regnigt. Herr Angst sitter på mitt bröst igen, eller som en klump i min hals. Jag har dissocierat bort flera timmar idag. Jag har försökt att hålla emot, att stanna i verkligheten. Det fungerade inte särskilt bra. Men jag somnade på soffan med katten i knät och när jag vaknade igen så var jag i alla fall i verkligheten, ångesten håller mig vaken.
Jag är nog lite ledsen eftersom jag inte kommer att plugga under våren. Meningslösheten och värdelösheten kommer att fortsätta. Jag har den konstiga rädslan att jag kommer att förlora min kunskap. Att min intelligens kommer att sjunka, att jag kommer att fördumma och blir den idiot jag alltid ha vetat jag är. Samtidigt känns det dock som att det var det rätta beslutet. Att misslyckas är nog den största rädslan jag har. Att misslyckas med plugget skulle vara det värsta som kunde hända. Mina studier är det enda jag har lyckats med i mitt liv, det får inte tas ifrån mig.
Jag har funderat en hel del på DBT:n under natten då jag vred mig i sängen på grund av sömnlöshet. Jag tror inte att jag blir en av dem som kommer bli helt övertygad om DBT:ns premisser. Jag vill behålla min personlighet, min passion, mina övertygelser. Och på något sätt har jag inte lärt mig något nytt. Jag har inte haft någon "aha-upplevelse" utan jag tänkte mer som: "Men det här ju självklart". Allting känns för mycket som att pressa människor i en mall, att hjärntvätta folk. Jag kommer alltid ha övertygelsen att man alltid ska lita på sitt förnuft och att känslorna är det som kan förstöra saker. Men ska dessutom stå för sina övertyglser även om de bygger på ett svart-vitt tänkande så länge man är medveten om det. Jag vet inte. Jag är bara inte övertygad om att deras metoder kommer att bita på mig. Och det beror för det mesta på att jag inte har några missbrukare-tendenser och att jag inte är en impulsiv människa. Allt handlar bara om att inte följa impulser. Men det gör jag ju inte. Mitt problem är ångest! Och självhat. Mmmm. Jag börjar fundera över vad som skall hända efter dessa 6 månader i DBT:n. Nya läkare och förhoppninsvis mediciner. Jag tror att jag skulle passa bättre i enkel psykoterapi än en terapi som vill ändra ens personlighet. Dessutom är mindfulness inte min grej. Alltså jag ska aldrig försöka övertyga andra om de saker jag har lärt mig i DBT:n. Det är det löjligaste som finns. Det verkar lite som hjärntvätt. Men men men. 6 månader, jag har lovat mig själv. Kanske jag ska börja skära mig eller något så jag har något att jobba med?!? Jag har faktiskt funderat på det. Okej. Jag tror att det värsta är nog att jag inte än har fått ett enda förslag om hur jag ska stå ut med min ångest. Det medgavs till och med att grundproblemen och ångesten kommer att bestå, att färdigheterna är för att stoppa impulser. Bläh. Jag är besviken. Lite på mig själv också eftersom jag har impulskontroll. Gör något åt mina tankar istället.
Nu blev det en hel del om DBT:n igen. Kanske om ett år ser det annorlunda ut och jag har sett fördelarna med det hela. Man skall ju vara optimisktiskt. Jag har i alla fall skrivit en hel del listor på morgonen. Vad vi behöver för mat för jultiden, vad jag behöver handla imorgon i Skärholmen. Sedan kollade jag mitt konto och blev ledsen. Egentligen ville jag träna nu. Men jag ska äta lunch istället. Jag kan alltid träna ikväll. Pojkvännen har julbord med jobbet. Och jag känner mig ensam. Jag vill ha någon som kan diskutera mina tankar med. Någon som peppar mig när det gäller DBT:n. Någon som förstår mig. Jag är så trött på att sitta ensam hemma under dagarna. Självömkan. Patetiskt.
Jag är nog lite ledsen eftersom jag inte kommer att plugga under våren. Meningslösheten och värdelösheten kommer att fortsätta. Jag har den konstiga rädslan att jag kommer att förlora min kunskap. Att min intelligens kommer att sjunka, att jag kommer att fördumma och blir den idiot jag alltid ha vetat jag är. Samtidigt känns det dock som att det var det rätta beslutet. Att misslyckas är nog den största rädslan jag har. Att misslyckas med plugget skulle vara det värsta som kunde hända. Mina studier är det enda jag har lyckats med i mitt liv, det får inte tas ifrån mig.
Jag har funderat en hel del på DBT:n under natten då jag vred mig i sängen på grund av sömnlöshet. Jag tror inte att jag blir en av dem som kommer bli helt övertygad om DBT:ns premisser. Jag vill behålla min personlighet, min passion, mina övertygelser. Och på något sätt har jag inte lärt mig något nytt. Jag har inte haft någon "aha-upplevelse" utan jag tänkte mer som: "Men det här ju självklart". Allting känns för mycket som att pressa människor i en mall, att hjärntvätta folk. Jag kommer alltid ha övertygelsen att man alltid ska lita på sitt förnuft och att känslorna är det som kan förstöra saker. Men ska dessutom stå för sina övertyglser även om de bygger på ett svart-vitt tänkande så länge man är medveten om det. Jag vet inte. Jag är bara inte övertygad om att deras metoder kommer att bita på mig. Och det beror för det mesta på att jag inte har några missbrukare-tendenser och att jag inte är en impulsiv människa. Allt handlar bara om att inte följa impulser. Men det gör jag ju inte. Mitt problem är ångest! Och självhat. Mmmm. Jag börjar fundera över vad som skall hända efter dessa 6 månader i DBT:n. Nya läkare och förhoppninsvis mediciner. Jag tror att jag skulle passa bättre i enkel psykoterapi än en terapi som vill ändra ens personlighet. Dessutom är mindfulness inte min grej. Alltså jag ska aldrig försöka övertyga andra om de saker jag har lärt mig i DBT:n. Det är det löjligaste som finns. Det verkar lite som hjärntvätt. Men men men. 6 månader, jag har lovat mig själv. Kanske jag ska börja skära mig eller något så jag har något att jobba med?!? Jag har faktiskt funderat på det. Okej. Jag tror att det värsta är nog att jag inte än har fått ett enda förslag om hur jag ska stå ut med min ångest. Det medgavs till och med att grundproblemen och ångesten kommer att bestå, att färdigheterna är för att stoppa impulser. Bläh. Jag är besviken. Lite på mig själv också eftersom jag har impulskontroll. Gör något åt mina tankar istället.
Nu blev det en hel del om DBT:n igen. Kanske om ett år ser det annorlunda ut och jag har sett fördelarna med det hela. Man skall ju vara optimisktiskt. Jag har i alla fall skrivit en hel del listor på morgonen. Vad vi behöver för mat för jultiden, vad jag behöver handla imorgon i Skärholmen. Sedan kollade jag mitt konto och blev ledsen. Egentligen ville jag träna nu. Men jag ska äta lunch istället. Jag kan alltid träna ikväll. Pojkvännen har julbord med jobbet. Och jag känner mig ensam. Jag vill ha någon som kan diskutera mina tankar med. Någon som peppar mig när det gäller DBT:n. Någon som förstår mig. Jag är så trött på att sitta ensam hemma under dagarna. Självömkan. Patetiskt.
Kommentarer
Trackback
