Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har varit utanför lägenheten fyra gånger den här veckan. Det låter förmodligen löjligt till de flesta men för mig är det en stor grej. Jag har ju helt isolerat mig igen och att bara komma utanför dörren är en av de svåraste utmaningarna för mig nuförtiden. Jag vill stanna i tryggheten som jag har här hemma, vill kunna krypa i sängen när jag har ångest, vill kunna vara mig själv. När jag är ute blir jag bedömt, tittat ner på och jag måste passa in. Och då menar jag inte på grund av hur jag ser ut. Der bryr jag mig inte om, det har jag aldrig gjort. Det handlar mer om mitt beteende. Det känns inte som om jag beter mig som alla andra. Även om alla säger till mig att det inte syns när jag har panik så tror jag inte på det. Och ångesten kan man inte gömma, man bryter ju antingen ihop eller så vill man fly eller komma i tryggheten så snabbt som möjligt igen. Att bete sig enligt de sociala koderna (jag har ju läst en kurs om det förra terminen) är det som gör en accepterad del av samhället. Jag tror inte att jag beter mig enligt dessa koder. Hur som helst, så blir nog nästa vecka en återvändo till isolationen eftersom min pojkvän går och jobbar igen. Ensamt tors jag inte gå ut. Eller så ska jag kanske utmana mig själv. Jag vet inte. Nej, det blir nog isolation.

Idag har jag hunnit träna på förmiddagen innan vi gav oss iväg till Max. Vi promenerade till Masmo och det är egentligen ingen lång promenad men det var jättejobbigt på grund av kylan. Jag tål inte den svenska vintern. Jag har alltid massor med kläder på mig men ändå fryser jag. Vi åt lunch på Max (fattigmansgrej: vi hade kuponger) och sedan tog vi en liten extra-promenad innan vi gick hem igen. Vi tittade på två DVD: Vampires sucks och Sex and the City 2. De var faktiskt båda två rätt roliga, någonting lättsamt att njuta av på en kall söndagkväll. Jag har precis skrivit klart ett brev och nu ska jag nog läsa lite. Tyvärr har jag haft rätt mycket ångest idag och trodde först inte att jag skulle kunna klara av att göra något idag. Men jag tvingade mig för Anders' skull. Och nu känns det, jag skakar och jag väntar bara på tårarna. Jag hoppas att läsningen kommer att distrahera mig lite.

 

Onyttig mat