Inget kul
Jag hade egentligen bestämt mig för att inte uppdatera min blogg tills det här någonting roligt men det finns inget att vänta på egentligen. Jag måste nog inse att mitt liv förblir ett helvete. Jag har kontakt med några människor som lider av samma personlighetsstörning som jag och är i olika stadier av behandlingen. Och endast en enda av dessa människor kan föra ett normalt liv just nu. Så min framtidsvision är nog inte särskilt positiv. Dessutom måste jag erkänna att jag blir allt negativare när det gäller allt möjligt. Jag har tappat kontroll över nästan alla delar av mitt liv och varje dag förvärras detta bara. Jag undrar när det och hur det kommer att ta slut? Jag hoppas verkligen att jag kommer att lära mig något för att återfå kontrollen, annars så, jo, jag vet inte.
Jag har ingen kontroll över ångesten, över tankarna, nästan inte längre över impulserna, inte över ätandet. Jag är medveten om att jag är självmordsbenägen och att det blir allt värre. Från och med måndag har det börjat med att nästan alla ångestfyllda stunder antingen innebar starka impulser att göra illa mig eller starka impulser (och planer hur) att ta livet av mig. Jag försöker hela tiden komma ihåg vad terapeuten har sagt: det finns en skillnad mellan tanke och handling. Jag måste upprätthålla denna skillnad. Än så länge har jag inget riktigt självmordsförsök bakom mig och jag vill inte att det händer (dock inte så mycket för mig själv utan för andra, jag vill inte leva, men om jag tar livet av mig så kommer de få människor som fortfarande befinner sig i mitt liv inte mår bra av om jag dör .. denna tanke är den enda som håller mig ifrån ett försök). Jag tror att denna förvärring av mitt mående (vem kunde ha trott att det kan gå ännu värre? ångest har nog inget tak) har mycket att göra med att jag har trappat ännu mer ner med Ocsascanden. De där 20 mg om dagen är en vits för min ångest. Och jag drar mig fortfarande för Theralen.
Tisdag var nog en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var inte Nina utan jag var endast ångest, självmordstankar och impulser till att göra mig illa. Jag skrämde Anders på riktigt tror jag. Men jag vill hålla mig ifrån att bli inlagd igen, det vore min mentala död, de skulle ju där börja med en annan medicinering igen. Orkar inte. Igår hade jag en tid med min terapeut och jag tror att jag också skrämde henne. Och hon gjorde mig jätteledsen. Hon sa att om jag inte vill, kan de inte hjälpa mig. Om jag gör mig illa, om jag försöker ta livet av mig kan de inte hjälpa mig. Vad fan är det för snack? Jag har ingen kraft att stå emot, men viljan är där men den är svag, den är gömd under allt annat skit. Jag blev så ledsen. Jag går ju dit en gång om veckan, jag trappar ner på de lugnande eftersom de sa åt mig att göra det. Vad mer kan jag göra? Jag försöker hålla emot varje dag. Jag kämpar. Till mer har jag inte kraften. Förmodligen överdriver jag, kanske hon menade det inte på det sättet som jag har förstått det. Men det kändes lite som ett angrep mot mig och mitt mående. Hur som helst, vi kom fram till att de främsta känslor som jagar mig just nu är skam och skuld. Bra? Ingen aning, vet ju inte hur jag ska hantera det. Sedan skriv hon ner alla problem jag har på en tavla och sa att jag har en massa problem. Näähäää?!? Hur som helst, så har läkaren skickat en remiss till DBT (Borderline-terapi grejen) men det kan ta några månader tills jag får ett bedömningssamtal.
Vi åkde till Flemingsberg igår och köpte en massa mat och godis/choklad på Pulsen. Sedan vart kvällen ett helvete för mig. Jag kunde inte somna, trots sömnmedicinen. Jag låg bara i sängen och darrade. Så jag hamnade i gästrummet till slut eftersom jag inte ville väcka Anders. Jag somnade kring två och idag känner mig helt slut. Bra att jag inte har tagit Theralen-dropparna, ingen aning hur jag hade känt då idag. Jag har inte tränat än. Men jag vill göra det sedan. Jag har skrivit klart ett brev och har hängt på internet, hållit mig upptagen. Jag har precis tagit 10 mg Ocsascand. Hjälper nog inget. Imorgon ska jag träffa arbetsterapeuten, inget jag vill eller se fram emot. Men det känns som om jag måste visa nu något slags samarbetsvilja. Min terapeuts ord skrämde mig igår. Vad om de ger upp och vägrar ge mig mer hjälp?!?
Anders är sjukskriven och är hemma. Det är delvis mitt fel. Alltså mitt mående har negativ effekt på honom. Det är på något sätt ingen överraskning. Men jag är självklart oroligt för honom, jag älskar ju honom. Men det kommer nog lösa sig eftersom han är en stark människa.
Om jag hade kronisk smärta och inte kronisk ångest skulle jag behandlats på ett annat sätt? Jag tror det. :(
Jag har ingen kontroll över ångesten, över tankarna, nästan inte längre över impulserna, inte över ätandet. Jag är medveten om att jag är självmordsbenägen och att det blir allt värre. Från och med måndag har det börjat med att nästan alla ångestfyllda stunder antingen innebar starka impulser att göra illa mig eller starka impulser (och planer hur) att ta livet av mig. Jag försöker hela tiden komma ihåg vad terapeuten har sagt: det finns en skillnad mellan tanke och handling. Jag måste upprätthålla denna skillnad. Än så länge har jag inget riktigt självmordsförsök bakom mig och jag vill inte att det händer (dock inte så mycket för mig själv utan för andra, jag vill inte leva, men om jag tar livet av mig så kommer de få människor som fortfarande befinner sig i mitt liv inte mår bra av om jag dör .. denna tanke är den enda som håller mig ifrån ett försök). Jag tror att denna förvärring av mitt mående (vem kunde ha trott att det kan gå ännu värre? ångest har nog inget tak) har mycket att göra med att jag har trappat ännu mer ner med Ocsascanden. De där 20 mg om dagen är en vits för min ångest. Och jag drar mig fortfarande för Theralen.
Tisdag var nog en av de värsta dagarna i hela mitt liv. Jag var inte Nina utan jag var endast ångest, självmordstankar och impulser till att göra mig illa. Jag skrämde Anders på riktigt tror jag. Men jag vill hålla mig ifrån att bli inlagd igen, det vore min mentala död, de skulle ju där börja med en annan medicinering igen. Orkar inte. Igår hade jag en tid med min terapeut och jag tror att jag också skrämde henne. Och hon gjorde mig jätteledsen. Hon sa att om jag inte vill, kan de inte hjälpa mig. Om jag gör mig illa, om jag försöker ta livet av mig kan de inte hjälpa mig. Vad fan är det för snack? Jag har ingen kraft att stå emot, men viljan är där men den är svag, den är gömd under allt annat skit. Jag blev så ledsen. Jag går ju dit en gång om veckan, jag trappar ner på de lugnande eftersom de sa åt mig att göra det. Vad mer kan jag göra? Jag försöker hålla emot varje dag. Jag kämpar. Till mer har jag inte kraften. Förmodligen överdriver jag, kanske hon menade det inte på det sättet som jag har förstått det. Men det kändes lite som ett angrep mot mig och mitt mående. Hur som helst, vi kom fram till att de främsta känslor som jagar mig just nu är skam och skuld. Bra? Ingen aning, vet ju inte hur jag ska hantera det. Sedan skriv hon ner alla problem jag har på en tavla och sa att jag har en massa problem. Näähäää?!? Hur som helst, så har läkaren skickat en remiss till DBT (Borderline-terapi grejen) men det kan ta några månader tills jag får ett bedömningssamtal.
Vi åkde till Flemingsberg igår och köpte en massa mat och godis/choklad på Pulsen. Sedan vart kvällen ett helvete för mig. Jag kunde inte somna, trots sömnmedicinen. Jag låg bara i sängen och darrade. Så jag hamnade i gästrummet till slut eftersom jag inte ville väcka Anders. Jag somnade kring två och idag känner mig helt slut. Bra att jag inte har tagit Theralen-dropparna, ingen aning hur jag hade känt då idag. Jag har inte tränat än. Men jag vill göra det sedan. Jag har skrivit klart ett brev och har hängt på internet, hållit mig upptagen. Jag har precis tagit 10 mg Ocsascand. Hjälper nog inget. Imorgon ska jag träffa arbetsterapeuten, inget jag vill eller se fram emot. Men det känns som om jag måste visa nu något slags samarbetsvilja. Min terapeuts ord skrämde mig igår. Vad om de ger upp och vägrar ge mig mer hjälp?!?
Anders är sjukskriven och är hemma. Det är delvis mitt fel. Alltså mitt mående har negativ effekt på honom. Det är på något sätt ingen överraskning. Men jag är självklart oroligt för honom, jag älskar ju honom. Men det kommer nog lösa sig eftersom han är en stark människa.
Om jag hade kronisk smärta och inte kronisk ångest skulle jag behandlats på ett annat sätt? Jag tror det. :(
Kommentarer
Trackback
