Miss Zombilicious - annorlunda

Det känns som mitt huvud kommer att explodera snart. Alltså inte bokstavligen utan metaforiskt. Jag har inget huvudvärk. Jag har bara för många tankar som är svåra att hålla samman, att gå åt samma håll. Jag har svårt att få dem skapa någonting meningsfullt. Jag har skrivit en dikt idag, som hommage till Baudelaire. En svensk dikt. Som blev asdålig och som jag nästan skäms för. Kanske är författardrömmen jag har endast en del av min sjukdom, denna del som ibland gör att man känner sig som den bästa människan i hela världen, lika med storhetsvansinne. Eller så är det endast mitt dåliga självförtroende.

De senaste dagarna har varit omtumlande. På ett känslomässigt plan. Jag har ju börjat att ta mindre lungnande tabletter (Sobril, benzo, you name it) och det märks självklart eftersom man inte är lika lugn. På måndag kväll bröt jag samman. Jag har ingen aning vad anledningen var. Jag hade starka impulser, inte för att skada mig utan för att ta livet av mig. Det var planer. Det var inget roligt. Så jag tog lite av de lungnande droppar (Theralen) som jag hade fått och de hjälpte kanske lite. Men nästa dagen var helt förstört. Det var nästan sämre än med Atarax. Jag var helt oförmogen att göra någonting alls tills kvällen kom och jag vaknade lite. Jag hoppas verkligen att min kropp vänjer sig med tiden.

Idag hade jag andra mötet med terapeuten. Jag kom dit, anmälde mig vid receptionen och sprang in till toaletten för att ta en Ocsascand. Jag kände mig som en knarkare!!! Jag hade velat gå dit utan några tabletter som sätter en dimma på min hjärna. Men jag darrade, jag svettades, jag hade en sådan ångest att det inte gick att hålla ut längre. Failure. På rikitigt. Mötet gick i alla fall bra och jag gick därifrån med bra svar på mina frågor. Jag vet nu vad precis som är Borderline hos mig. Jag har fattat att färdigheterna är ett sätt att ersätta självskadandet med någonting som inte lämnar sår. Jag blev glad att höra att min terapeut har jobbat i ett behandlingshem för Borderline-patienter under några år. Och så har jag fått min vilja genom och hon vill försöka att övertala läkaren att skicka en remiss till ett ställe som erbjuder terapi speciellt för Borderline. Dessutom har jag fått en uppgift hemma med mig. Att fylla i ett slags dagboksblad för att spåna ut vad egentligen mina mönster är. Det blir jobbigt eftersom jag har svårt att vara ärligt mot mig själv, att erkänna att jag har vissa känslor, rädslor och tankar. Jag är van vid att tränga bort dessa. Hur som helst, jag har fått en hel del mer förtroende för min terapeut. Jag blir dock skiträdd om jag tänker på att jag ska minska på dosen av Ocsascand 5 mg till nästa vecka.

Annars så jag har flera gånger skrivit sms till folk som jag aldrig har skickat eftersom jag inte visste om jag skulle kunna klara av att träffa någon. Fast att jag vet att jag måste. Jag känner mig bara så .. jag vet inte .. otillräckligt som vän just nu. Jag vill egentligen sitta i ett mörkt rum där jag inte kan vara till besvär till någon. Dessutom skäms jag så oerhörd mycket att jag har gått upp i vikt. Jag kan inte sluta äta. Terapeuten sa att hetsätandet är ett sätt att trösta mig och att skada mig. Jag tränar dock varje dag. Men de mängder godis jag äter går inte att träna bort :(

Planerna inför de närmaste dagarna? Att överleva. Jag har nuförtiden inga planer. Jag vill så gärna festa och vara roligt att omgås med igen. Men det blir nog det vanliga. Att skriva brev, träna, städa lite, laga mat och kanske läsa. Fortfarande mer en existens än ett liv.