Kontroll
Jag har tappat kontrollen över allting. Jag har svårt att tänka klart och därmed har jag svårt att ta beslut som grundar sig på förnuftet. Jag hatar att vara i ett sådant tillstånd. Jag är egentligen en kontrollmänniska, jag vill veta allt om allting för att kunna ta beslut eller att värdera. Jag blev tillsagd idag att jag måsta ta tillbaka kontrollen över mitt liv men jag vet inte hur. Jag har ingen styrka för det. Min pojkvän gör det mesta för mig och därmed har jag blivit beroende. Men jag har till och med svårt med kontrollen över ätandet, över tankarna, över mig själv och mina impulser. Det känns som om ångesten och negativa tankarna om mig själv kontrollerar mig istället. Jag har ingen motivation alls. Jag har drömmar och idéer men när det kommer till att förverkliga dem så har jag ingen ork, ingen motivation, inget självförtroende. Det känns nästan som om att vara tonåring igen då jag baserade många av mina handlingar på känslorna.
Igår var en värdelös dag. Jag gjorde ingenting av värde. Jag tränade och jag tyckte synd om mig själv eftersom jag var så förkyld. Jag äcklades av mig själv och åt ungefär ett kilo naturgodis. Bara för att kunna trycka ner mig själv ännu mer. Och idag? Idag kunde jag inte ens träna på grund av min förkylning, jag försökte men det gick inte att andas. Sedan hade jag ett möte med min terapeut. Hon kom egentligen fram till att det föds negativa tankar ur min ångest. Känslor av skuld och skam. Självhat. Men det visste jag ju redan. Senare hade jag ett möte med en arbetsterapeut, en väldigt flummig människa. Jag har ingen aning om vad hon egentligen vill hjälpa mig med. Allt hon sa var att jag måste komma ut men att det bara finns två terapigrupper i Botkyrka kommun och båda är inriktade till att man ska förberedas för arbetsmarknaden. Och så ligger båda i Tumba .. som om jag skulle orka åka dit varje morgon. Hon pratade dessutom om något slags boendestöd, en människa som kommer till mig en eller två gånger om veckan och ska gå ut med mig. Då vaknade jag till. Är jag så där handikappad att jag inte ens kan omgås med andra människor och behöver en människa från kommunen som blir betald för att spendera tid med mig? Fan! Jag måsta ta tag i saker, jag vill inte vara så där. Jag har ju vänner, jag måste bara träffa dem och tvingar mig till att åka någonstans. Det hela har på något sätt gett mig även sämre självförtroende :( Hur som helst, hon vill hjälpa mig med studierna, alltså det där med läskurserna. Men det behöver jag ju ingen hjälp med, det gäller bara att registrera sig och att sätta igång. Jag ska kolla upp det nästa vecka, jag vill fan inte bli stämplad som en social handikappad människa som behöver socialt omgänge med av kommunen betalda människor. Det känns bara hemskt!
Jag mår skit ikväll. Förkylningen börja släppa lite och då har min hjärna nog kraft igen för att koncentrera sig på ångesten. Dessutom känns det i hela kroppen att jag behöver mer lugnande. Jag tror att jag ska ta lite Theralen snart. Jag håller annars inte ut. Imorgon får jag Theralen i tablettform istället så kanske de ger mig ingen bakiskänsla. Jag har dessutom inga stämningsstabiliserande kvar så det bidrar nog till att jag mår skit. Jag kan inte koncentrera mig på någonting just nu så det blir inte så sämst om jag blir trög men ångesten släpper lite. Så Theralenm it is now. Några små beslut kan jag nog fortfarande fatta.
Igår var en värdelös dag. Jag gjorde ingenting av värde. Jag tränade och jag tyckte synd om mig själv eftersom jag var så förkyld. Jag äcklades av mig själv och åt ungefär ett kilo naturgodis. Bara för att kunna trycka ner mig själv ännu mer. Och idag? Idag kunde jag inte ens träna på grund av min förkylning, jag försökte men det gick inte att andas. Sedan hade jag ett möte med min terapeut. Hon kom egentligen fram till att det föds negativa tankar ur min ångest. Känslor av skuld och skam. Självhat. Men det visste jag ju redan. Senare hade jag ett möte med en arbetsterapeut, en väldigt flummig människa. Jag har ingen aning om vad hon egentligen vill hjälpa mig med. Allt hon sa var att jag måste komma ut men att det bara finns två terapigrupper i Botkyrka kommun och båda är inriktade till att man ska förberedas för arbetsmarknaden. Och så ligger båda i Tumba .. som om jag skulle orka åka dit varje morgon. Hon pratade dessutom om något slags boendestöd, en människa som kommer till mig en eller två gånger om veckan och ska gå ut med mig. Då vaknade jag till. Är jag så där handikappad att jag inte ens kan omgås med andra människor och behöver en människa från kommunen som blir betald för att spendera tid med mig? Fan! Jag måsta ta tag i saker, jag vill inte vara så där. Jag har ju vänner, jag måste bara träffa dem och tvingar mig till att åka någonstans. Det hela har på något sätt gett mig även sämre självförtroende :( Hur som helst, hon vill hjälpa mig med studierna, alltså det där med läskurserna. Men det behöver jag ju ingen hjälp med, det gäller bara att registrera sig och att sätta igång. Jag ska kolla upp det nästa vecka, jag vill fan inte bli stämplad som en social handikappad människa som behöver socialt omgänge med av kommunen betalda människor. Det känns bara hemskt!
Jag mår skit ikväll. Förkylningen börja släppa lite och då har min hjärna nog kraft igen för att koncentrera sig på ångesten. Dessutom känns det i hela kroppen att jag behöver mer lugnande. Jag tror att jag ska ta lite Theralen snart. Jag håller annars inte ut. Imorgon får jag Theralen i tablettform istället så kanske de ger mig ingen bakiskänsla. Jag har dessutom inga stämningsstabiliserande kvar så det bidrar nog till att jag mår skit. Jag kan inte koncentrera mig på någonting just nu så det blir inte så sämst om jag blir trög men ångesten släpper lite. Så Theralenm it is now. Några små beslut kan jag nog fortfarande fatta.
Kommentarer
Trackback
