Mållös
Jag har tappat alla mina mål ur siktet. Bara ett år sedan hade jag en hel massa planer, idéer och förväntningar. Just nu är jag bara glad om jag överlever en dag. Alla självmordstankar och impulser gör mig helt galen. Jag kämpar, mest ensam i min säng, gråtandes och skakandes. Men igår sa jag något till C som uttrycker min största rädsla: Jag vet inte hur länge jag kommer att orka mer. Det känns nästan som ett skrämmande väntespel. Det värsta är att det inte känns som om jag verkligen får hjälp av psykvården. Jag får inga andra lungnande än dem som jag redan har (Theralen som gör mig alldeles hängig och bedöver mig helt) och med Oxascand ska jag sluta. Jag har inte lärt mig någonting än om hur jag ska hantera ångesten. Det tar allt en jäkla lång tid. Men för mig känns det som om klockan tickar, som om det precis handlar om tid. Ska man lida så här?!?
Den här veckan har alltså varit fruktansvärd. Som veckorna innan också har varit. Det är alltså ingenting nytt som jag berättar. Men jag har orkat mindre, jag låg i sängen mycket. Jag började ha overklighetskänslor, som om mitt förstånd har lämnat mig, som om jag existerar i ett vakuum. Jag blev nästan rädd för att jag skulle få en psykos. Jag orkar bara inte mer. Och jag vill inte bli inlagd igen. Det är nästan min allra största rädsla. Jag känner mig så tom, så obeskrivligt utsugen på allt som egentligen är jag. Jag känner mig ensam, jag har ingen som jag kan dela allt med, ingen som utan att bli rädd eller sårad kan lyssna på vad jag går igenom. Min pojkvän har redan stått ut med för mycket, han måste skonas, jag vill inte förlora och förstöra det vi har. Men resultatet av detta är att jag gråter för mig själv, att jag alltid har en mask på och måste låtsas må okej. Det tar på mina krafter. Jag behöver en bästa vän :(
Igår träffade jag alltså min terapeut igen och det gick så där. Min pojkvän var med i början och uttryckte sina rädslor och jag har ingen aning om det nu har förstört min relation med min terapeut på något sätt. Hon betedde sig lite annorlunda efter han hade gått. Hur som helst, hon sa att jag ska ringa henne när det krisar. Ja men hur då? Jag är ingen människa som tycker att prata med någon när jag har ett sammanbrott och vad ska jag säga på telefonen då? "Hej, jag har ångest. Hjälp mig." Hur ska hon hjälpa mig då? Blah. Vi har börjat lite med någonting som heter "medveten närvaro", det kändes lite flummigt. Men jag visste ju att alla dessa DBT-grejer är flummiga. Jag är mer en abstrakt människa, vetenskapligt och inte så där flummigt som att jag ska sjunka ner i mig själv och inte värderar. Jag granskar alltid allt. Det går inte. Blah. Hon berättade självklarheter för mig, typ vad förnuftigt och känslomässigt tänkande och handlande är. Hon sa att jag blev för filosofiskt när jag började prata om Wittgenstein. Mmmm. Hon kan inte hjälpa mig med medicineringen i alla fall. Och jag får inte träffa en läkare eftersom det går inte att nå honom.
Jo, och sedan har mina sömntabletter slutat verka. Jag har svåra sömnproblem igen. Jag kan inte somna även om jag har tagit Propavan och Zoplikon (12 lyckade självmord med Zoplikon/Immovane + alkohol i Sverige 2009 ...). Så läste jag på FASS idag att man inte får ta Zoplikon/Immovane längre än fyra veckor i sträck och att det inte går att höja dosen. Och att om man behöver en högre dos så har man blivit beroende och måste trappa ner. Okej, jag tar Zoplikon i 14 veckor nu. Ingen har berättat dessa saker för mig. Speciellt inte att man kommer att ha abstinensproblem och det mest vanliga är extrem ångest. Jag har ju redan abstinensproblem med Oxascand. Ännu mer ångest om jag slutar med mina sömtabletter? Vad fan håller sjukvården egentligen på med? Väl omhändertagen känner jag mig verkligen inte ...
Positiv grej: Jag har blivit kallat "geni" två gånger den här veckan. Jag har kunnat lösa ett problem och så har jag nog gett ett gott råd. Lite av min intellekt är nog kvar. (Jag har läst 100 (!!) sidor idag, jag vet inte ens när jag sist har klarat det!!)
Måendet just nu: Jag mår illa. Jag fryser men kalltsvettas. Jag har så stark ångest att jag skakar. Gråten är på vägen att återvända. Musiken (Suede) gör mig nostalgisk och ledsen.
Den här veckan har alltså varit fruktansvärd. Som veckorna innan också har varit. Det är alltså ingenting nytt som jag berättar. Men jag har orkat mindre, jag låg i sängen mycket. Jag började ha overklighetskänslor, som om mitt förstånd har lämnat mig, som om jag existerar i ett vakuum. Jag blev nästan rädd för att jag skulle få en psykos. Jag orkar bara inte mer. Och jag vill inte bli inlagd igen. Det är nästan min allra största rädsla. Jag känner mig så tom, så obeskrivligt utsugen på allt som egentligen är jag. Jag känner mig ensam, jag har ingen som jag kan dela allt med, ingen som utan att bli rädd eller sårad kan lyssna på vad jag går igenom. Min pojkvän har redan stått ut med för mycket, han måste skonas, jag vill inte förlora och förstöra det vi har. Men resultatet av detta är att jag gråter för mig själv, att jag alltid har en mask på och måste låtsas må okej. Det tar på mina krafter. Jag behöver en bästa vän :(
Igår träffade jag alltså min terapeut igen och det gick så där. Min pojkvän var med i början och uttryckte sina rädslor och jag har ingen aning om det nu har förstört min relation med min terapeut på något sätt. Hon betedde sig lite annorlunda efter han hade gått. Hur som helst, hon sa att jag ska ringa henne när det krisar. Ja men hur då? Jag är ingen människa som tycker att prata med någon när jag har ett sammanbrott och vad ska jag säga på telefonen då? "Hej, jag har ångest. Hjälp mig." Hur ska hon hjälpa mig då? Blah. Vi har börjat lite med någonting som heter "medveten närvaro", det kändes lite flummigt. Men jag visste ju att alla dessa DBT-grejer är flummiga. Jag är mer en abstrakt människa, vetenskapligt och inte så där flummigt som att jag ska sjunka ner i mig själv och inte värderar. Jag granskar alltid allt. Det går inte. Blah. Hon berättade självklarheter för mig, typ vad förnuftigt och känslomässigt tänkande och handlande är. Hon sa att jag blev för filosofiskt när jag började prata om Wittgenstein. Mmmm. Hon kan inte hjälpa mig med medicineringen i alla fall. Och jag får inte träffa en läkare eftersom det går inte att nå honom.
Jo, och sedan har mina sömntabletter slutat verka. Jag har svåra sömnproblem igen. Jag kan inte somna även om jag har tagit Propavan och Zoplikon (12 lyckade självmord med Zoplikon/Immovane + alkohol i Sverige 2009 ...). Så läste jag på FASS idag att man inte får ta Zoplikon/Immovane längre än fyra veckor i sträck och att det inte går att höja dosen. Och att om man behöver en högre dos så har man blivit beroende och måste trappa ner. Okej, jag tar Zoplikon i 14 veckor nu. Ingen har berättat dessa saker för mig. Speciellt inte att man kommer att ha abstinensproblem och det mest vanliga är extrem ångest. Jag har ju redan abstinensproblem med Oxascand. Ännu mer ångest om jag slutar med mina sömtabletter? Vad fan håller sjukvården egentligen på med? Väl omhändertagen känner jag mig verkligen inte ...
Positiv grej: Jag har blivit kallat "geni" två gånger den här veckan. Jag har kunnat lösa ett problem och så har jag nog gett ett gott råd. Lite av min intellekt är nog kvar. (Jag har läst 100 (!!) sidor idag, jag vet inte ens när jag sist har klarat det!!)
Måendet just nu: Jag mår illa. Jag fryser men kalltsvettas. Jag har så stark ångest att jag skakar. Gråten är på vägen att återvända. Musiken (Suede) gör mig nostalgisk och ledsen.
Kommentarer
Postat av: Mana
Alltså, DBT är inget flum och gällande mindfulness så finns det vetenskapliga bevis på hur det fungerar. Tänk på att vara öppen.
Kan du inte be din terapeut hjälpa dig med stå ut-färdigheter istället? Att försöka sig på mindfulness och hantera ångesten är inte det viktigaste just nu. Om du vill ha hjälp att stå ut så har jag en hel del tips som hjälpt mig :)
Trackback
