Miss Zombilicious - annorlunda

Det här inlägget blir kanske lite för filosofiskt och förmodligen också rätt makabert. Jag funderar för mycket när jag inte har någonting produktivt att sysselsätta mig med. Jag vill påpeka att de här tankarna är ingen åsikt utan endast funderingar, och inte funderingar över min egen situation utan i största allmänhet. Kanske är det här också endast svammel.

Alla har nog hört om dödshjälp, eutanasie. Det finns direkt dödshjälp, indirekt dödshjälp, aktiv dödshjälp och passiv dödshjälp. Endast några få länder tillåter aktiv dödshjälp. Jag är pro-eutanasie, på samma sätt som jag är pro-abort. Varje människa ska ha rätten att bestämma över sin egen kropp. Eller hur? Varje människa ska ha rätten att bestämma över sitt eget liv, sina egna handlingar så länge man inte skadar en annan människa fysiskt. Eller hur? Fysiska smärtor ska lindras och om det inte går längre eller om man lever ett "ovärdigt" (etiskt begrepp som också varje människa definierar själv .., ett liv utan värde menar jag här) liv så är det många som håller med om att denna människa förtjänar rätten till att dö. Då tänker jag: "Vad fan?!? Rätten att dö?!?". Om man får bestämma över sin egen kropp är inte beslutet att leva eller att dö också ett beslut om sin kropp? Och vem har gett samhället och lagarna rätten att bestämma över människornas kroppar? Det är det enda som tillhör en själv!

Okej. Nu kommer jag till psykiska smärtor. Jag pratar om ångest, självhat, psykoser. Det är sjukdomar som inte syns för andra. Det är sjukdomar som inte är lika mycket accepterat av samhället som verkliga. Vad är nu om en människa har en sådan svår ångest, en sådan självhat, ett sådant lidande att det inte går att utstå med längre? Vad är om inga mediciner hjälper (eller man får inga ..)? Jo, det som händer är antingen självmord eller man hamnar på en psykavdelning "för att skyddas mot sig själv". Hur var det nu med rätten att bestämma över sin kropp och sitt liv? Varför anses psykiskt lidande och fysiskt lidande som inte likavärdiga? Varför får den ena dör eftersom den för ett ovärdigt liv medan den andre blir övervakat och måste fortsätta lida? I många psykiska sjukdomar ingår i sjukdomsbilden självmordsbenägenhet. Och ingen tonåring som precis har blivit lämnat av sin första kärlek ska kunna ta livet av sig. Vad jag pratar om, och det är en skillnad, är många års lidande där ingenting har hjälpt, en människa som har ingenting att leva för, en människa som har rationellt, av fri vilja, kommit fram till att det är inte värt att leva längre, varför blir denna människa skyddat mot sig själv?

Jag tror inte på idén om själen. Jag tror inte att det finns någon själ. Jag tror inte på livet efter döden, det finns inget paradis, inget helvete, inget återfödande. Jag tror att alla känslor och tankar som vi har är resultat av biologiska och kemiska processer i hjärnan. Vetenskapen har bevisat detta. Men de flesta människor är för rädda för att inse att de kommer att dö och att det inte finns någonting som följer livet, endast döden. Många kan inte föreställa sig, det går över deras förstånd, att sitt subjektiva jag försvinner. Men det är så. Det finns ingenting kvar. Det är det som dessa lidande människor, psykiskt och fysiskt, har förstått. Att det är över, att det inte finns några känslor och tankar efteråt, att allt kommer att sluta.

Vad jag menar är detta: Varje människa har rätten att bestämma över sin egen kropp. Varje människa har rätten att bestämma över sitt livs väg, sina handlingar, så länge dessa inte skadar en annan människa fysiskt. Så varför får man inte begå självmord efter en rationell tankeprocess och av fri vilja utan inblandning av en annan människa? Det är ju inte som man kan straffas efteråt eller skada en annan människa fysiskt. Eller har det att göra med att någon måste städa upp efter en? Ska man inte satsa allt på människor som vill leva och som fortfarande har en chans att kunna leva ett värdefullt liv? Jag menar därmed, igen, inte alla människor som vill begå självmord. Inte en tonåring som har förlorat sin första kärlek. Ingen tillfällig depression eller andra psykiska sjukdomar som kan botas eller hjälpas åt med. Jag menar sådana människor som har förlorat allt, sådana människor som är så där psykiskt förstörda att de aldrig kommer att kunna leva ett normalt liv. Varför får vi, samhället, värdesätta och bedöma en annan människas liv? Till vilket pris händer det? Varje människa ska ha rätten till ett fri val, eller?

Jag vill påpeka att det här har inte mycket med min egen situation att göra, bara till en liten del. Jag är självmordsbenägen. Jag ser just nu ingen utväg ur min situation. Det finns ingen kvalité i mitt liv. Men som just nu, när förnuftet är aktiv, när jag kan tänka rationellt, så vill jag kämpa istället för att dö. Så jag tillhör inte den kategorin människor jag talar om här. Så länge jag 1. har minst en sak att leva för och 2. är alldeles för feg, så kommer jag inte försöker ta livet av mig. Hur starkt impulsen än är. (Det hoppas jag i alla fall, men jag har ju alltid sökt hjälp och varit inlagd på psyket så åter igen: när mitt förnuft fungerar vill jag inte dö utan vill ha hjälp.).

Eh, ja. Jag har ingen aning om någon har förstått vad jag menar. Som sagt, det här är inte en stark åsikt utan endast funderingar. Men jag skulle nog säga att några människor ska man låta dö på sina egna villkor.