Salman Rushdie - The Satanic Verses
Mycket har skrivits om den här romanen så jag såg fram emot att dyka in i Salman Rushdies magiskt realistiska värld. Självklart var jag mest intresserat av de kontroversiella delarna av boken som ledde till att det ligger en fatwa på författaren. Några av dessa delar fick mig att skratta eftersom de framhäver det löjliga med religion och dumheten i tron men mycket kontroversiellt tyckte jag inte att de var, och de innehar dessutom inte huvudhandlingen av boken, de bidrar nästan ingenting till själva historien. De endast framhäver de poäng som Rushdie ville visa med romanen. Men låt mig först sammanfatta innehållet.
The Satanic Verses handlar om huvudpersonerna Saladin Chamcha och Gibril Farishta, två indiska muslimer, båda skådespelare (den enda jobbar med sin röst, den andra är av de stora Bollywood stjärnorna) som överlever ett terroristdåd på ett flygplan. De var på vägen till England och där också där som huvuddelen av historien utspelar sig, i självaste London. När de på något sätt har återuppstått från de döda börjar de plötsligt förvandlas, den ena till ängeln Gabriel, den andra den Shaitan, djävulen. De hamnar i olika kärlekshistorier, i olika fejder mellan invandrarna och staten och lever sina liv ifrån varandra. Ängeln har drömmar om den gamla tiden där islam grundades, om pilgrimsfärder och fantastiska imaner. Han blir sinnessjuk medan djävulen blir allt mänskligare. De hamnar mitt i stora rasrevolutionen i London och det är där de knyter bandet till varandra igen. Boken slutar i Bombay, där den ena återförenas med sin far som sedan dör och den andra begår självmord.
Så vad handlar boken om? Den vill framhäva motsatserna mellan det goda och det onda, mellan tro och vetenskap, mellan drömmar och verkligheten, mellan kärlek och åtrå, mellan det gamla och det nya, mellan invandrarna och engelsmännen, mellan filmvärlden och det verkliga livet. Först så kan man vilseleddas av de klara gränserna mellan dessa motsatserna som dras i början av boken, speciellt motsatsen mellan de två huvudpersonerna, men med historiens gång blir allt mer invecklat så att gränserna blir suddiga. Vem är den gode? Vem är den onde? Vad är sanningen, empirin eller tron? Och jag tror att det är det som Rushdie ville säga (jag tror på Adorno och Lukács som både säga att varje litterärt verk har en uppgift i den samtid den skapas), att det vi tror om varandra inte är sant. Att verkligheten är komplicerad och inte kan uppdelas i ett ”vi” och ett ”de”. Han ville skildra det hårda livet som invandrarna i London fick utstå. Hur svårt det är att hitta sin identitet i en värld utan att förlora kontakt med den gamla världen man kommer ifrån. Det moraliska som i romanen finns i form av det magiska/det fantastiska är alltså lika viktigt som den realistiska skildringen.
De kontroversiella delarna i romanen förekommer i form av drömmar, drömmar som Gibril har och som driver honom till vansinnet. I många av dessa drömmar är han då ärkeängeln Gabriel som talar med profeten Mahund (som står nog för Muhammed), och handlar om hur ängeln egentligen inte ha en vilja utan att det alltid var profetens egna idéer, att han utnyttjade idén av syner för att kunna styra människor efter sin egen vilja. Hela början av islam beskrivs här som ett Sodom och Gomorra, som en enda röra. De kontroversiella satansverserna som enligt några forskare fanns i början i koranen men senare togs bort, är några rader som tillåter de troende att tillbe tre kvinnliga gudar, ett slags kompromiss som Muhammed behövde ingå. Dessa verser och ifrågasättandet av Mahund trovärdighet när det gäller uppenbarelserna från Gud förekommer på ett väldigt påtagligt sätt i dessa drömsekvenser.
En annan del som befattar sig med den muslimska tron är historien om pilgrimsledare Aisha som leds av Gabriel för att leda en hel by på en vandring till Mekka, genom sjön som då skulle delas. Också i denna del förlöjligas tron.
En tredje del som jag anser är viktig för att förstå varför boken hatas av muslimer är en liten historia om en hämndlysten iman som lever i exil i Europa. Denna man påminner mycket om Khomenei, den iranska ayatollan som levde i exil i Paris under en tid.
Boken är värd att läsa, om inte den bästa romanen i genren magisk realism så är den nog lite finare än till exempel Rushdies Midnight’s Children. I The Satanic Verses använder sig Rushdie av en hel del hänvisningar och intertextualitet (inte endast när det gäller koranen), det är hänvisningar till stora poeter och filosofer, och ett slags kritik på den samtida situationen i europeiska städer som London. En intressant bok, inte endast på grund av fatwan.
