Miss Zombilicious - annorlunda

Igår var en väldigt dålig dag för mig. Jag gjorde saker jag skäms för. Saker jag inte vill prata om. Jag låg i flera timmar i sängen och bara grät. Jag ville dö och jag fick hålla mig fast vid sängstommen för att inte göra något dumt som att försöka ta livet av mig. Som sagt, dumma saker gjordes ändå. Jag utgår ifrån att det har att göra med att jag trappar ner på tabletterna. Mindra doser har mindre effekt. Men jag tog inte de lugnande dropperna, jag ville inte förstöra min nästa dag och inte kunna göra något alls. Jag förstår ibland inte hur jag egentligen resonerar när jag har ångest.

Idag hade jag en rätt bra dag. Självklart fanns det negativa tankar men de gick att hantera, detsamma med ångesten. Det hade nog att göra med att Anders var hemma nästan hela dagen. Jag har nog hittat min största sårbarhet: ensamhet. Vi fick en ny spis idag och därför kom Anders hem tidigare från jobbet. Jag hade konstiga rädslor inför att främmande människor skulle komma in i vår lägenhet. Jag var rädd för hur de skulle bedöma lägenheten, hur de skulle bedöma mig när de skulle se mig, hur jag skulle behöva bete mig när de är här. Ska man stanna med dem hela tiden? Måste man småprata? Helt dumma rädslor som mitt normala jag skulle förmodligen skratta åt. Fast, det är ju mitt normala jag. Jag har alltid känt så men aldrig så där starkt, aldrig har sådana tankar verkligen formuleras, aldrig förut har jag varit så medveten om vad jag egentligen är rädd för. Jag beter mig konstigt. Och om jag inte tvingar mig så kommer jag nog aldrig fungera normalt. Men orkar jag kämpa? Idag fick jag höra något som väckte mig lite ur min dvala: om jag fortsätter som jag gör nu kommer jag för alltid stanna i den situationen jag är i och isolera mig helt. Jag måste hitta orken och övertygelsen om att det är värt att kämpa. Mycket självinsikt det där. Jag kan kanske börja med att jag tar de dumma lugnande droppar, hur mycket de kommer att droga ner mig så skyddar de mig. Jag undrar dock fortfarande hur jag någonsin kommer att klara av att gå ut, lämna lägenheten, träffa andra människor, när jag inte har mina lugnande tabletter kvar? Med dropparna är det ju omöjligt. Eller kunna plugga. Antingen så kommer jag att ha så stark ångest att jag inte kan inte tänka eller kommunicera med andra på ett vettigt sätt och göra orationella saker eller så kommer jag att vara så seg i huvudet av dropparna så att jag inte kan tänka eller kommunicera. Bra valmöjligheter. Och då ska man hitta motivationen och orken.

Hur som helst, jag har orkat träna idag och jag har läst klart en bok. Jag har dessutom börjat med ett jättelångt brev. Och jag har skrattat en hel del med Anders. Jag kommer inte ens ihåg när jag sist har skrattat så där. Jag har en rolig pojkvän.