Bakslag
Jag förväntar mig nog för mycket av mig själv. Jag vill inte inse eller erkänna att jag är sjuk. Jag kämpar hela tiden för att verka må okej och låter bara några få människor få veta hur jag egentligen mår. Den "sjukdomen" jag har syns ju inte, den finns endast i min hjärna. Jag är dessutom väldigt bra för att hålla en pokerface. Jag tror att det är dags för en hjärntransplantation snart. Min hjärna verkar inte fungera som den ska och behöver utbytas och slängas. Bra dröm det där.
Jag har haft en hel massa olika känslor idag, tyvärr alla negativa. Jag känner mig misslyckad när det gäller mina studier, mitt liv, min vikt, med att vara en bra flickvän, dotter och vän. Jag känner mig till besvär. Jag känner mig ledsen, nästan självmedlidande-ledsen. Jag känner mig så skyldig eftersom jag endast skapar problem. Jag känner mig otillräcklig. Jag vaknade på morgonen med en hel massa ångest och började gråta. Egentligen ville vi ju åka och besöka Nationalmuseet idag men det blev inte av på grund av mig. Jag känner mig fortfarande gråtfärdig bara för det. Jag tog en bad, läste, skrev brev .. medan min mamma och Anders var på IKEA och handlade lite småsaker. Jag känner mig starkare nu än jag kände mig på morgonen. Och jag har endast tagit en lungnande tablett idag. Jag tror att jag har gjort för mycket den här veckan, alltså för mycket för en människa som jag är. Och nu slår det tillbaka. Dessutom är jag fortfarande orolig eftersom jag inte har hört från terapeuten igen, jag har ingen aning när jag ska dit. Och igen känns det som jag inte är omhändertagen, jag har ingen proffessionellt utbildad människa att hjälpa mig. Måste det egentligen vara så svårt att få hjälp i det här landet?
Jag lyssnar på klassisk musik just nu. Min kompis Sebastiano från Sardinien skickade en CD till mig som jag fick häromdagen. Jag har aldrig lyssnat på klassisk musik, okej, när jag var i kör men riktigt medveten hemma har jag aldrig lyssnat på klassisk musik. Och bara inom den senaste timmen kom jag fram till att jag älskar Edvard Grieg och G. Rossini.
Jag ska fortsätta läsa lite och om en timme ska Anders och jag titta på DVD. Min mamma slöar på sin säng och njuter av musiken. Egentligen en rätt fin kväll.
Jag har haft en hel massa olika känslor idag, tyvärr alla negativa. Jag känner mig misslyckad när det gäller mina studier, mitt liv, min vikt, med att vara en bra flickvän, dotter och vän. Jag känner mig till besvär. Jag känner mig ledsen, nästan självmedlidande-ledsen. Jag känner mig så skyldig eftersom jag endast skapar problem. Jag känner mig otillräcklig. Jag vaknade på morgonen med en hel massa ångest och började gråta. Egentligen ville vi ju åka och besöka Nationalmuseet idag men det blev inte av på grund av mig. Jag känner mig fortfarande gråtfärdig bara för det. Jag tog en bad, läste, skrev brev .. medan min mamma och Anders var på IKEA och handlade lite småsaker. Jag känner mig starkare nu än jag kände mig på morgonen. Och jag har endast tagit en lungnande tablett idag. Jag tror att jag har gjort för mycket den här veckan, alltså för mycket för en människa som jag är. Och nu slår det tillbaka. Dessutom är jag fortfarande orolig eftersom jag inte har hört från terapeuten igen, jag har ingen aning när jag ska dit. Och igen känns det som jag inte är omhändertagen, jag har ingen proffessionellt utbildad människa att hjälpa mig. Måste det egentligen vara så svårt att få hjälp i det här landet?
Jag lyssnar på klassisk musik just nu. Min kompis Sebastiano från Sardinien skickade en CD till mig som jag fick häromdagen. Jag har aldrig lyssnat på klassisk musik, okej, när jag var i kör men riktigt medveten hemma har jag aldrig lyssnat på klassisk musik. Och bara inom den senaste timmen kom jag fram till att jag älskar Edvard Grieg och G. Rossini.
Jag ska fortsätta läsa lite och om en timme ska Anders och jag titta på DVD. Min mamma slöar på sin säng och njuter av musiken. Egentligen en rätt fin kväll.
Kommentarer
Trackback
