Miss Zombilicious - annorlunda

Idag blir en till meningslös dag. Jag ska vara hemma och tycka synd om mig själv. Solen skiner och jag skulle vilja gå ut, kanske en promenad. Men det kommer jag inte klara av själv. Jag ska istället snart fortsätta skriva ett brev till en norsk vän, sedan träna, städa, laga mat och läsa klart en bok. Och jag ska lyssna på Marilyn Manson hela dagen. Jag har fattat tycke för dem igen, jag hade en tid då jag nästan avskydde dem på grund av hyckleriet. Att kritisera kommersialim och hjärntvätt och ändå vara en del av det verkade inte övertygande för mig. Men nu lyssnar jag till allt upp till 2001. Då hade hyckleriet inte börjat än i samband med deras meddelande. Så jag lyssnar på Mechanical Animals just nu.

Jag ska börja med nedtrappningen av Sobril (Ocsascand), mina lugnanade tabletter, idag. Jag har förstått igår att mycket av mina fysiska smärtor, huvudvärken, illamåendet, darrningar, är tecken på abstinens när jag inte har tagit tabletten under en tid. Okej, så jag är beroende på dem. Bra det. Det är förmodligen också varför jag inte kan logiskt övertyga mig själv att det är bäst att sluta med dem. Bah. Men jag är ingen som låter sig bestämmas av någon jäkla tablett! Jag har nu också Theralen hemma, sådana lugnande droppar som inte är beroendeframkallande. Och jag har en lista med färdigheter som jag ska använda mig av när ångesten blir för stark. Färdigheterna har inte hjälpt särskilt mycket än, vilket förmodligen beror på att jag inte har använt mig av dem utan enast ändrade mitt mönster i självskadandet. Har någon sett mitt förnuft? Jag verkar ha tappat det någonstans. :( Men: ny vecka, nya steg. Jag har också skrivit ner en hel del frågor jag ska ställa min terapeut på onsdag. Jag har alltid varit en ifrågasättande människa, redan som barn har jag irriterat mina föräldrar eftersom jag aldrig gjorde något utan att få veta varför och bakgrunden och bara om det lät rimligt så gjorde jag det. Jag är fortfarande samma människa. Jag har varit för svagt, jag har låtit dem proppa mig full med tabletter som endast har skapat problem. Så vad än som är planerat för mig nu vill jag ha all vetskap om. Jag vill veta mer om min sjukdom, jag vill veta mer om terapin och bakgrunderna. Jag vill ha svaret på "vad" och "varför". Jag är rädd för att bli en problempatient eftersom jag ställer för många frågor och ifrågasätter allt. Men jag behöver veta för att övertyga mig själv. När jag är tveksam kommer jag inte ge allt som behövs.  Vad är det goda, vad är det onda?

Och nu får ni min favorit Baudelaire-dikt. Jag tycker att den är finast på franska men eftersom de flesta nog inte kan läsa franska (jag har ju haft franska sex år i skolan och till och med läste en hel Camus-roman på originalspråket ..) så finns här en länk till en engelsk översättning (jag har inte hittat någon svensk): http://fleursdumal.org/poem/159

Dikten heter "Spleen" och är ur delen "Spleen et Idéal" i Baudelaires världsberömde "Les Fleurs du Mal" (Ondskans blommor). Baudelaire uttrycker så mycket ledsenhet och självhat, så mycket ondska i sin egen tillvaro.

J'ai plus de souvenirs que si j'avais mille ans.

 

Un gros meuble à tiroirs encombré de bilans,
De vers, de billets doux, de procès, de romances,
Avec de lourds cheveux roulés dans des quittances,
Cache moins de secrets que mon triste cerveau.
C'est une pyramide, un immense caveau,
Qui contient plus de morts que la fosse commune.
— Je suis un cimetière abhorré de la lune,
Où comme des remords se traînent de longs vers
Qui s'acharnent toujours sur mes morts les plus chers.
Je suis un vieux boudoir plein de roses fanées,
Où gît tout un fouillis de modes surannées,
Où les pastels plaintifs et les pâles Boucher
Seuls, respirent l'odeur d'un flacon débouché.