Första gången på länge
Jag tror att jag har haft en rätt okej dag idag. Jag har haft en massa ångest men den gick att hantera, nästan i alla fall. Jag hade ett litet sammanbrott på kvällen men ändå var den här dagen den första på länge då jag nästan kunde njuta av att leva. Jag gick upp tidigt (sedan min mamma är här är min dygnsrytm i alla fall nära normalt), tog ingen lungnande på morgonen utan tränade först, sedan kom min vän Adam på besök och sedan skrev jag ett långt brev samt läsde lite. Jag behövde ta två lugnande idag men jag kunde dra det ut lite och hade längre mellanrum. Jag vet inte om det är framsteg men i alla fall är det nog bra.
Jag har fortfarande inte hört något från min terapeut. Så småningnom är det dags för att jag får en första samtal, eller hur? Jag hoppas verkligen inte att hon är sjuk länge, jag känner att jag är i akut behov av hjälp. Jag är rädd för att jag snart bryter ihop. Jag känner mer och mer hur antidepressivan har lämnat kroppen och jag är tillbaka på ruta ett. Bah.
Det var jätteskönt att Adam kom på besök idag. Det visar att jag behöver träffa folk, jag behöver samtal om litteratur, filosofi och politik. Jag behöver stimuleras intellektuellt av andra människor. Låter det konstigt om jag säger det så? Jag saknar att plugga, att vara i universitetsmiljön, att träffa människor som är smartare än jag och som kan lära mig saker. Jag känner mig helt isolerad från en värld jag så mycket kände mig hemma i. Tanken på att ta en eller två läskurser den här terminen blir allt starkare. Jag vet dock inte om jag skulle kunna klara det. Och om inte så blir det ju ännu ett misslyckande och jag vet inte om jag kan ta det, att misslyckas på det enda jag egentligen kan prestera i. Jag ska försöka kontakta folk efter min mamma har åkt tillbaka till Tyskland eftersom jag är rädd för att vara ensam hemma, Anders måste ju jobba. Jag måste lära mig att gå ut själv igen. Jag tror att jag förväntar mig för mycket av mig själv. Kanske ska folk först besöka mig innan jag tors gå och fika eller något. Jag tänker för mycket. Det är nog snart dags för sömntabletten så att jag kan sluta tänka för idag.
Imorgon ska jag kanske in till stan med min mor. Jag behöver hårfärg, och jag vill ha Manic Panic. Jag vill ha någon röd färg. Jag känner mig för röd. Så det blir kanske att åka till Schock imorgon. jag ska tvinga mig även om jag är rädd för att åka tunnelbana och redan nu får ångest av att träffa på så mycket folk i centrala Stockholm. På lördag ska vi kanske på Nationalmuseum, eller inte kanske, utan vi ska. Jag behöver något stimulerande.
Jag har fortfarande inte hört något från min terapeut. Så småningnom är det dags för att jag får en första samtal, eller hur? Jag hoppas verkligen inte att hon är sjuk länge, jag känner att jag är i akut behov av hjälp. Jag är rädd för att jag snart bryter ihop. Jag känner mer och mer hur antidepressivan har lämnat kroppen och jag är tillbaka på ruta ett. Bah.
Det var jätteskönt att Adam kom på besök idag. Det visar att jag behöver träffa folk, jag behöver samtal om litteratur, filosofi och politik. Jag behöver stimuleras intellektuellt av andra människor. Låter det konstigt om jag säger det så? Jag saknar att plugga, att vara i universitetsmiljön, att träffa människor som är smartare än jag och som kan lära mig saker. Jag känner mig helt isolerad från en värld jag så mycket kände mig hemma i. Tanken på att ta en eller två läskurser den här terminen blir allt starkare. Jag vet dock inte om jag skulle kunna klara det. Och om inte så blir det ju ännu ett misslyckande och jag vet inte om jag kan ta det, att misslyckas på det enda jag egentligen kan prestera i. Jag ska försöka kontakta folk efter min mamma har åkt tillbaka till Tyskland eftersom jag är rädd för att vara ensam hemma, Anders måste ju jobba. Jag måste lära mig att gå ut själv igen. Jag tror att jag förväntar mig för mycket av mig själv. Kanske ska folk först besöka mig innan jag tors gå och fika eller något. Jag tänker för mycket. Det är nog snart dags för sömntabletten så att jag kan sluta tänka för idag.
Imorgon ska jag kanske in till stan med min mor. Jag behöver hårfärg, och jag vill ha Manic Panic. Jag vill ha någon röd färg. Jag känner mig för röd. Så det blir kanske att åka till Schock imorgon. jag ska tvinga mig även om jag är rädd för att åka tunnelbana och redan nu får ångest av att träffa på så mycket folk i centrala Stockholm. På lördag ska vi kanske på Nationalmuseum, eller inte kanske, utan vi ska. Jag behöver något stimulerande.
Kommentarer
Trackback
