Hemma igen och fortsatt helvete
Jag fick gå hem från avdelningen idag. Så den här gången behövde jag endast stanna några få dagar. Längre hade jag förmodligen inte stått ut att vara där ändå. Man är så sysselös på en psykavdelning. Det enda man gör är att röka och att äta godis. Att vänta på sina mediciner och att prata med andra patienter. Det är ju egentligen ingen bra miljö för att må bättre. Så igår fick jag prata med överläkaren och övertygade honom att jag mår bättre om jag är hemma. Min mamma kommer på söndag och stannar i tio dagar. Så jag kommer ju bli "övervakad" på något sätt. Dessutom fick jag slutligen lägga av med djävulsmedicinen Zoloft. Det är en antidepressiva från helvetet!!
Efter jag hade kommit hem hade jag en halvtimme för att andas ut och sedan fick jag gå till psykmottagningen i Fittja för att träffa en terapeut och en läkare, för att få en diagnos och en handlingsplan. Läkaren träffade jag egentligen bara tio minuter, han verkade rätt stressad. Men han pratade koncist och gav mig raka svar. Diagnosen lyder borderline personlighetsstörning (emotionellt instabil personlighetsstörning) i samband med fobisk personlighetsstörning och en lätt tvångssyndrom plus posttraumatisk stresssyndrom. Det huvudsakliga är dock borderline eftersom de andra på något sätt i denna sjukdom. Han ville sjukskriva mig för en längre tid men jag vill avvakta eftersom jag kanske har kraften att plugga en eller två kurser i slutet av vårterminen. Jag kommer att träffa en terapeut en gång om veckan och dessutom väntar jag på att kunna börja i ett slags arbetsterapi. Och senare (mycket senare, vi pratar om förmodligen år) blir ett annat slags terapiform som kallas för DBT. Medicineringen skärs ner, speciellt på de lugnande medel, inga mer Sobril (alltså jag ska trappa ner på dem) och det blir att försöka andra lugnande medel då. Inga antidepressiva. Det enda jag får behålla som det är är sömntabletterna.
Jag vet inte hur det hela känns nu. Det känns overkligt. Jag uppfyller åtta av nio kriterier för borderline, det krävs endast fem för att få diagnosen. Så det finns väl ingen tvivel om saken. Men jag har lärt känna en massa folk på avdelningen som har borderline och jag lovar, deras liv är helt förstörda. Jag ska nu alltså kämpa för att bli stabilt (jag blev tillsagt att jag tillhör den röda gruppen, alltså de mest instabila och akuta patienterna). Jag är egentligen chockad. Och ledsen. Det här ju ingen "lätt" diagnos. Men samtidigt är det skönt att veta. Nu vill jag bara sova. Jag har sovit dåligt på avdelningen och så var jag på högspänning hela dagen. En sak jag har lärt mig igår av en fantastisk mentalskötare: Det enda som är viktigt är jaget i nuet! Och NU vill JAG vila.
Efter jag hade kommit hem hade jag en halvtimme för att andas ut och sedan fick jag gå till psykmottagningen i Fittja för att träffa en terapeut och en läkare, för att få en diagnos och en handlingsplan. Läkaren träffade jag egentligen bara tio minuter, han verkade rätt stressad. Men han pratade koncist och gav mig raka svar. Diagnosen lyder borderline personlighetsstörning (emotionellt instabil personlighetsstörning) i samband med fobisk personlighetsstörning och en lätt tvångssyndrom plus posttraumatisk stresssyndrom. Det huvudsakliga är dock borderline eftersom de andra på något sätt i denna sjukdom. Han ville sjukskriva mig för en längre tid men jag vill avvakta eftersom jag kanske har kraften att plugga en eller två kurser i slutet av vårterminen. Jag kommer att träffa en terapeut en gång om veckan och dessutom väntar jag på att kunna börja i ett slags arbetsterapi. Och senare (mycket senare, vi pratar om förmodligen år) blir ett annat slags terapiform som kallas för DBT. Medicineringen skärs ner, speciellt på de lugnande medel, inga mer Sobril (alltså jag ska trappa ner på dem) och det blir att försöka andra lugnande medel då. Inga antidepressiva. Det enda jag får behålla som det är är sömntabletterna.
Jag vet inte hur det hela känns nu. Det känns overkligt. Jag uppfyller åtta av nio kriterier för borderline, det krävs endast fem för att få diagnosen. Så det finns väl ingen tvivel om saken. Men jag har lärt känna en massa folk på avdelningen som har borderline och jag lovar, deras liv är helt förstörda. Jag ska nu alltså kämpa för att bli stabilt (jag blev tillsagt att jag tillhör den röda gruppen, alltså de mest instabila och akuta patienterna). Jag är egentligen chockad. Och ledsen. Det här ju ingen "lätt" diagnos. Men samtidigt är det skönt att veta. Nu vill jag bara sova. Jag har sovit dåligt på avdelningen och så var jag på högspänning hela dagen. En sak jag har lärt mig igår av en fantastisk mentalskötare: Det enda som är viktigt är jaget i nuet! Och NU vill JAG vila.
Kommentarer
Trackback
