Miss Zombilicious - annorlunda

Jag har sådana humörsvängningar att jag nästan börja tro att någonting är fel med mina hormoner. Jag beter mig som en kärring i klimakteriet. Då är det kanske bra att jag är mest ensam hemma, stackars dem som måste stå ut med mig. När jag har tagit en lungnande kan jag bli väldigt pratglad, nästan mansik pratglad, eller också väldigt "hög" och för lugn, sjungande för mig själv. När jag inte har tagit något lugnande så har jag en sådan ångest att jag alltid är i försvarsposition. Jag kan bli väldigt aggressiv (mest mot mig själv dock), rädd för allting eller så ledsen att jag gråter i flera timmar. Vad fan är fel med mig? Jag vill bara att det slutar nu, jag orkar snart inte mer. Kan jag inte bara vara normal? Känner mig glad när någonting glädjer mig, vara arg när någonting faktiskt görs emot mig och vara ledsen när någonting trist inträffar? Men nej, jag beter mig som en kärring i klimakteriet.

Igår var ett bra exempel på det. På morgonen mådde jag rätt okej, men jag var väldigt arg på mig själv, jättearg. Sedan hade jag besök av Per och jag hade tagit en lungnande tablett så vart jag väldigt pratglad. Sedan, när Anders hade kommit hem, blev jag jätteledsen och rädd för att jag är för mycket för alla kring mig och att alla kommer säga av kontakten med mig. Och under kvällen så var jag bara rädd (fast att jag hade tagit en lungnande till), rädd för att vara mig själv, rädd för allting. Så irriterande!

Just nu har jag ångest. Mina händer darrar, mitt hjärta bultar och jag är rädd. Jag ska träffa terapeuten för första terapisamtalet idag och jag är så rädd! Rädd för att behöva öppna upp mig, att jag är Pandoras asken och så går det inte att stoppa liksom. Att jag mår sämre av att gå dit. Hela mitt jag är i försvarsställning, jag vill inte gå dit, jag vill inte behöva gå dit! Egentligen ville jag inte ta en lungnande tablett innan jag går till mötet men det kommer inte att gå. Om jag har en sådan ångest kommer jag inte kunna lämna lägenheten. Men om jag har tagit en tablett kommer hon ju inte se hur jag verkligen mår så kanske hon tror jag ljuger? Jag vet inte vad jag ska göra :/ Som tur är har min kompis också en tid klockan 3 vid samma mottagning så han kommer att hämta mig och vi går dit tillsammans. Lite trygghet. Men räcker denna trygghet för att hoppa över tabletten? När har mitt liv egentligen blivit så här? Jag undrar om Kierkegaard pratade om den här ångesten jag har när han ställde upp sin teori. Kanske jag ska lämna ut mig åt tron för att slippa?!? Gah!

Jag ska försöka träna snart. Och sedan tar jag en bad. Och lagar mat. Jag måste hålla mig upptagen. Varsågod: ett till inlägg som är alldeles för personligt och förmodligen får många att skaka på huvudet. Jag skäms.