Miss Zombilicious - annorlunda

Romanen „Der Zauberberg“ är inte en typisk Thomas Mann-skapelse. Den skiljer sig på många sätt från hans andra verk. Visst finns det en hel del realistiska inslag och han påpekar felen i samtidens samhälle men samtidigt har denna roman också ett syfte. Den skall vägleda unga människor att hitta den rätta livsinställningen. Det är alltså en så kallad Bildungsroman som är formad av realistiska inslag. Om nu boken verkligen kan betraktas som en Bildungsroman står jag dock tveksamt till. Säkert, en hjälte lämnar sin hemstad, hamnar på ett sanatorium i Schweiz och lär känna kärlek, politik och olika tvister. Han är lärjunge till två män som visar upp motsatta livsinställningar. Men slutet av romen är helt olikt ett slut som man förväntar sig av en Bildungsroman, det är raka motsatsen.

Tysken Hans Castorp åker till ett sanatorium för att besöka sin sjuka kusin Joachim Ziemßen. Men som ödet vill så stannar han bland Alperna eftersom huvudläkaren upptäcker en sjukdom hos honom. Det mesta av historien utspelar i själva huset och ibland ute i den snöiga omgivningen. Castorp träffar på en hel del olika människor som mer eller mindre gör intryck på honom.

De viktigaste personerna runt Hans Castorp är nog Settembrini, Naphta och Clawdia Chauchat. Settembrini är humanist, intellektuell, upplyst, frimurare och ser sig själv som den unge Castorps mentor. Naphta (som utseendemässigt påminner mycket om Georg Lukácz) är raka motsatsen till Settembrini. Han är jesuit, negativ inställt, kommunist men samtidigt anarkist. Många sidor i boken innehåller djupa diskussioner mellan dessa två män i närvaro av Castorp. Vem nu får författarens bifall kommer egentligen aldrig fram, deras vänskap och samtidigt fiendskap slutar på ett väldigt egendomligt sätt. Clawdia Chauchat är kvinnan som fångar Castorps uppmärksamhet och också med henne har han diskussioner, men inte om politik eller filosofi utan om kärlek.

Ett väldigt konstigt inslag är det magiska som kommer fram rätt sent i romanen. Men eftersom boken kallas ju för det förtrollade berget var det inte helt oväntat. Dessa inslag speglar också dåtidens intresse för det magiska som då står i motsats till båda den upplysta, vetenskapstrogna Settembrini och jesuiten Naphta.

Språket är långt ifrån enkelt. Meningarna är långa, ibland längre än en hel sida. Dessutom består boken av mer än 900 sidor varav 60 är på franska. Han använder sig av intertextualitet och referenser och utan ett slags förkunskap om olika filosofiska och politiska teorier och historia förstår man nog inte hälften av konversationerna i romanen.

Den största frågan jag ställde mig efter läsningen var frågan om genre. Det är nog en parodi av en Bildungsroman. Men samtidigt är språket och intertextualiteten tydliga modernistiska inslag. Det finns en tendens som pekar mot realism genom långdrivna beskrivningar av situationer och diskussioner. Men de magiska inslag då? Kanske magisk realism?

Det var definitivt en intressant läsning men också en väldigt svår sådan. Det är ingen bok man bara slukar av nöje utan det är en bok som ger en njutning på ett intellektuellt plan. Som litteraturvetare skulle jag gärna tolka detta mästerverk men det är förmodligen stoff för minst två doktorsavhandlingar.