Det vanliga
Jag försöker. Jag försöker men misslyckas. Om jag hade bott under ett tidigare århundradet hade man nog trott att någon demon hade tagit över min själ. Exorcism hade utförts och jag hade nog antingen dött eller jag hade varit på något sinnessjukhus där man hade lobotomerat mig. Då hade i alla fall någoting gjorts. Just nu känner jag mig helt ensam med mina problem. Jag har ingen som jag kan ringa som skulle kunna hjälpa mig. Ingen läkare som har ansvaret för mig. Idiotläkaren är nog officiellt fortfarande min läkare men honom kan man inte nå och varför skulle jag vilja det? Han har inte hjälpt mig hittills. Jag undrar varför den nya mottagningen inte har hört av sig än. Det var ju nästan fem veckor sedan som remissen skickades. Om den skickades, jag börjar misstänka att det aldrig har gjorts.
Jag har blivit väldigt passiv under de senaste dagarna. Väldigt tyst och inåtvänd. Jag har fortfarande inte varit ute eller har några planer för det. Nedåt, in i det mörka hålet. Jag sitter mest i soffan och stirrar i väggen. Och som vanligt vet jag egentligen inte vad jag tänker på. Tankarna blir endast tydliga när jag vill sova. Och det är hemska tankar, tankar som återspeglar min hopplöshet.
Jag hinner att göra vardagliga sysslor. Jag städar, jag lagar mat, jag duschar och ibland tränar jag till och med. Och sedan är det plugget. Det går så väldigt långsamt och det stör mig. Några har redan publicerat första utkast till sina uppsatser. Jag håller på att läsa boken jag vill skriva om och så är det en hel massa att läsa för föreläsningar. Jag känner mig så stressad och vill gömma mig. Min ångestnivå har varit hög idag och jag har varit nära panikångesten. Kommer det någonsin bli bättre? Jag tror inte det. Så min framtid ser inte lysande ut. En ångestdriven, värdelös vardag och misslyckanden på alla plan. Dags att tycka synd om mig tycker jag. Give me a cookie!
(Jag har fått en fantastisk idé när gäller min masteruppsats som till och med skulle kunna utvidgas till en doktorsavhandling. Men jag kommer nog aldrig nå dit. Men att drömma är ju bra.)
Jag har blivit väldigt passiv under de senaste dagarna. Väldigt tyst och inåtvänd. Jag har fortfarande inte varit ute eller har några planer för det. Nedåt, in i det mörka hålet. Jag sitter mest i soffan och stirrar i väggen. Och som vanligt vet jag egentligen inte vad jag tänker på. Tankarna blir endast tydliga när jag vill sova. Och det är hemska tankar, tankar som återspeglar min hopplöshet.
Jag hinner att göra vardagliga sysslor. Jag städar, jag lagar mat, jag duschar och ibland tränar jag till och med. Och sedan är det plugget. Det går så väldigt långsamt och det stör mig. Några har redan publicerat första utkast till sina uppsatser. Jag håller på att läsa boken jag vill skriva om och så är det en hel massa att läsa för föreläsningar. Jag känner mig så stressad och vill gömma mig. Min ångestnivå har varit hög idag och jag har varit nära panikångesten. Kommer det någonsin bli bättre? Jag tror inte det. Så min framtid ser inte lysande ut. En ångestdriven, värdelös vardag och misslyckanden på alla plan. Dags att tycka synd om mig tycker jag. Give me a cookie!
(Jag har fått en fantastisk idé när gäller min masteruppsats som till och med skulle kunna utvidgas till en doktorsavhandling. Men jag kommer nog aldrig nå dit. Men att drömma är ju bra.)
Kommentarer
Trackback
