Dokumentären Sluten Avdelning
Ikväll visades på SVT2 en dokumentär som handlar om livet på en sluten psykavdelning på St:Görans i Stockholm. Jag tyckte att det var rätt intressant att se, speciellt för mig som ju själv har levt under korta perioder på en sådan avdelning. Men jag saknade en hel del saker och några ting var endast organiserade för TV:n.
Nummer ett: Det är väldigt sällan att patienterna får ett enkelt rum på en psykavdelning. Det gäller nästan alltid att dela rum med minst en annan människa och för det mesta med tre andra patienter. Man har inte mycket ensamhet eller avskildhet. Man har inte lugnet kring sig. Det är alltid någon som mår dåligt i samma rum, det är alltid någon som snarkar, det är alltid någon som gråter eller skriker. Att ha sitt eget rum, att även ens får vara på rum hela dagen, det händer inte. Vi blev nästan alltid tvingade att lämna rummet, vi fick inte ligga i sängen, vi fick inte sova under dagarna. Dessutom är det väldigt sällan att det finns en avdelning för människor som har samma diagnos. Sådant finns nog bara på St:Görans. I Huddinge skiljer de mellan de som är våldsamma, de som har psykos, rättspsyket och sedan alla andra.
Nummer två: Patienterna var alltid tvugna att umgås med varandra. Och man söker sig till andra patienter. Att sitta ensamt framför TV:n hände inte, det var alltid någon annan. Att vara ensamt i rökrummet hände inte. Att det var tyst ute på korridoren, det hände inte. Dokumentären visade en väldigt liten avdelning där det kanske gick att undvika varandra. En av de primära sakerna på sluten avdelningen jag har varit inlagd på var pratet patienterna mellan. Man pratade nästan alltid om mediciner. Man pratade nästan alltid om olika sätt att ta livet av sig. Det är allt det handlade om. Självmord, olika diagnoser, olika psykmottagningar, saker man har varit med om inom psykvården (de fruktansvärda historier jag har hört ...). Och medicinen, man pratade alltid om mediciner, speciellt lugnande och sömnmedicin. Värsta saken jag har varit med om: Någon berättar för mig vilka tabletter jag ska ta med hur mycket alkohol för att dö. Hon tog med i resonemanget att jag inte tål mediciner. En sluten avdelning är inget tryggt ställe. Vi tjejer fick inte springa runt i korta kjolar eller utan bh eftersom en våldtäktsman var också inlagd. En kvinna satt eld på sig själv. En annan fick permission och skar sönder hela sin kropp.
Nummer tre: Det pratades för lite om mediciner i dokumentären. Det handlar inte om att kunna prata med någon. Det handlar inte om att lugna ner sig. Det handlar om att bli neddrogad så länge tills alla negativa tankar har försvunnit. Man är försökskanin. Man får en massa mediciner med en massa biverkningar och man måste övertyga personalen att man får läsa bipackssedelen.
Nummer fyra: Så mycket personal för så lite folk? Aldrig. De visste att det skulle filmas där och så skickades dit lite mer folk. Att få extra-vakt därför att man är uppe i varv? You wish. Att läkaren tar sig så mycket tid är sällan. Att man ens får berätta sin livshistoria och att läkaren faktiskt lyssnar, det händer inte. Personalen på min avdelning var stressad hela tiden. Läkaren brydde sig inte om ens historia. Frågorna var: Vill du ta livet av dig? Vill du skada dig? Hur sover du? Hur är det med ångesten? Sedan bestämdes hur mycket lugnande och sömnmedicin man får. Att få läkartiden på avdelningen tog ibland tre dagar. Även om man endast ville hem, även om man endast ville ha permission.
Nummer fem: LPT. Att hamna under en LPT händer så gott som aldrig. Det har inte hänt mig fast att jag sa att jag har konkreta planer för att ta livet av mig. Jag skickades hem. På hela avdelningen var det två människor som var där under LPT: Den ena hade en helt sönderskuren kropp och försökte ta livet av sig minst en gång om dagen. Den andra var kvinnan som satt eld på sig själv. Alla andra var där frivilliga. Varför man inte använda LPT mycket är rättsläget. De kan inte tvinga dig att läggas in om du inte hotar någon eller har en psykos. Annars är de för rädda att det blir rättegång och krångel.
Så även om jag tycker om att man vill visa livet på en psykavdelning så var det hela lite vinklat. Jag förstår poängen med att visa att det är "normala" människor där, att det inte handlar om galningar. Men det är ändå inte hela sanningen. Förresten, jag kände en av tjejerna i dokumentären. Jag har jobbat med henne när jag gjorde praktik i en bokaffär ungefär fyra år sedan. Världen är liten.
Dokumentären visas flera gånger under den kommande veckan. Dessutom kommer det en Del 2 nästa vecka söndag. Kolla det.
Nummer ett: Det är väldigt sällan att patienterna får ett enkelt rum på en psykavdelning. Det gäller nästan alltid att dela rum med minst en annan människa och för det mesta med tre andra patienter. Man har inte mycket ensamhet eller avskildhet. Man har inte lugnet kring sig. Det är alltid någon som mår dåligt i samma rum, det är alltid någon som snarkar, det är alltid någon som gråter eller skriker. Att ha sitt eget rum, att även ens får vara på rum hela dagen, det händer inte. Vi blev nästan alltid tvingade att lämna rummet, vi fick inte ligga i sängen, vi fick inte sova under dagarna. Dessutom är det väldigt sällan att det finns en avdelning för människor som har samma diagnos. Sådant finns nog bara på St:Görans. I Huddinge skiljer de mellan de som är våldsamma, de som har psykos, rättspsyket och sedan alla andra.
Nummer två: Patienterna var alltid tvugna att umgås med varandra. Och man söker sig till andra patienter. Att sitta ensamt framför TV:n hände inte, det var alltid någon annan. Att vara ensamt i rökrummet hände inte. Att det var tyst ute på korridoren, det hände inte. Dokumentären visade en väldigt liten avdelning där det kanske gick att undvika varandra. En av de primära sakerna på sluten avdelningen jag har varit inlagd på var pratet patienterna mellan. Man pratade nästan alltid om mediciner. Man pratade nästan alltid om olika sätt att ta livet av sig. Det är allt det handlade om. Självmord, olika diagnoser, olika psykmottagningar, saker man har varit med om inom psykvården (de fruktansvärda historier jag har hört ...). Och medicinen, man pratade alltid om mediciner, speciellt lugnande och sömnmedicin. Värsta saken jag har varit med om: Någon berättar för mig vilka tabletter jag ska ta med hur mycket alkohol för att dö. Hon tog med i resonemanget att jag inte tål mediciner. En sluten avdelning är inget tryggt ställe. Vi tjejer fick inte springa runt i korta kjolar eller utan bh eftersom en våldtäktsman var också inlagd. En kvinna satt eld på sig själv. En annan fick permission och skar sönder hela sin kropp.
Nummer tre: Det pratades för lite om mediciner i dokumentären. Det handlar inte om att kunna prata med någon. Det handlar inte om att lugna ner sig. Det handlar om att bli neddrogad så länge tills alla negativa tankar har försvunnit. Man är försökskanin. Man får en massa mediciner med en massa biverkningar och man måste övertyga personalen att man får läsa bipackssedelen.
Nummer fyra: Så mycket personal för så lite folk? Aldrig. De visste att det skulle filmas där och så skickades dit lite mer folk. Att få extra-vakt därför att man är uppe i varv? You wish. Att läkaren tar sig så mycket tid är sällan. Att man ens får berätta sin livshistoria och att läkaren faktiskt lyssnar, det händer inte. Personalen på min avdelning var stressad hela tiden. Läkaren brydde sig inte om ens historia. Frågorna var: Vill du ta livet av dig? Vill du skada dig? Hur sover du? Hur är det med ångesten? Sedan bestämdes hur mycket lugnande och sömnmedicin man får. Att få läkartiden på avdelningen tog ibland tre dagar. Även om man endast ville hem, även om man endast ville ha permission.
Nummer fem: LPT. Att hamna under en LPT händer så gott som aldrig. Det har inte hänt mig fast att jag sa att jag har konkreta planer för att ta livet av mig. Jag skickades hem. På hela avdelningen var det två människor som var där under LPT: Den ena hade en helt sönderskuren kropp och försökte ta livet av sig minst en gång om dagen. Den andra var kvinnan som satt eld på sig själv. Alla andra var där frivilliga. Varför man inte använda LPT mycket är rättsläget. De kan inte tvinga dig att läggas in om du inte hotar någon eller har en psykos. Annars är de för rädda att det blir rättegång och krångel.
Så även om jag tycker om att man vill visa livet på en psykavdelning så var det hela lite vinklat. Jag förstår poängen med att visa att det är "normala" människor där, att det inte handlar om galningar. Men det är ändå inte hela sanningen. Förresten, jag kände en av tjejerna i dokumentären. Jag har jobbat med henne när jag gjorde praktik i en bokaffär ungefär fyra år sedan. Världen är liten.
Dokumentären visas flera gånger under den kommande veckan. Dessutom kommer det en Del 2 nästa vecka söndag. Kolla det.
Kommentarer
Trackback
