Miss Zombilicious - annorlunda

Jag hatar att allting går så långsamt för mig. Jag kan inte hitta samma styrka och koncentration som jag hade förrut. Jag har aldrig varit stresstålig eller väldigt presterande men när det kom till kritan så klarade jag mig alltid. Men just nu stressas jag av varje lite ting och jag ger upp väldigt snabbt. All min styrka går åt att hålla mig ifrån det svårta hålet i vilket ångesten vill dra mig i. Jag har inte gråtit i några dagar. Jag har varit gråtfärdig men jag höll ut genom att peppa mig själv, att kalla mig själv en mes. Det är precis det som har tagit över mitt tänkande: självförakt och självhat. Samtidigt är jag inte ett med verkligheten. Jag är borta mycket, i någonting som jag vill kalla för intet. Intet eftersom jag inte vet vad det är som händer. Det är då jag märker mest att min koncentration sviker mig. Allting går så långsamt. Det är som ett vakuum jag befinner mig, ett vakuum av intet. Som det intet universum expanderar sig i. Någonting som inte kan uppfattas och vars existens är ett förnekande av vår existens.

Jag har försökt plugga men som sagt, det går långsamt. Bra att kursen är endast halvfart. Jag har läst mycket och gjort en hel massa anteckningar. Alla har olika studietekniker men för mig har det alltid fungerat bra att göra anteckningar, att skriva ner det viktigaste. Väldigt old school. Jag har nu också bestämt mig för vilket verk jag ska jobba med för uppsatsen. Det blir Interview with the vampire av Anne Rice. Nu behöver jag endast en utgångspunkt för analysen. Jag kan tänka mig Foucaults teori om bekännelsens betydelse. Sedan nämnde läraren Lukács. Det vore ju jättebra om jag kunde använda mig av honom, han var ju bakgrundsteoretikern till min kandidatuppsats. Men jag har inte riktigt förstått vilken aspekt av hans tänkande passar på Anne Rices bok. Hur som helst, först måste jag läsa romanen igen och kanske titta lite på maktrelationerna och strategierna. Jag har i alla fall beställt boken.

Idag skulle jag egentligen träffa Alessia igen, imorgon åker hon till Göteborg. Men det blev för mycket krångel med tiderna och sådant. Så jag avbokade. Jag orkar inte med krångel just nu. Jag har ju svårt att vara socialt och måste tvinga mig till saker och ting. Och om det kommer motgånger så ger jag upp.

Alltså det som mest irriterar mig just nu är den där dimman som har lagt sig på min hjärna, på min intellekt. Om jag endast skulle kunna skylla på piller men jag tar ju inget annat än sömnmedicin. Jag har haft ångest men det gick att ignorera den, skjuta bort den, bort från nuet (hehe, mindfulness-flum). Det som skrämmer mig är att jag fortfarande inte ser mig själv som stabilt alls. Igår kväll hade jag panikångest. Jag vaknade med ångest idag. Jag vet att det kan gå neråt, in i det svarta hålet, snabbt. Jag vill kunna hejda utvecklingen. Men hur? Och det som jag nu har uppfattat om mig själv: tvångstankar som tar upp alltför mycket tid. Istället för att göra något, måste jag först planera det i mitt huvud. Det är någonting som inte varit medveten om förut.