Miss Zombilicious - annorlunda

Jag gnäller ju en hel om att jag känner mig ensam samtidigt som jag har svårt med att vara social. Det är en paradoxal hållning och jag är medveten om det. För mig handlar det för det mesta om att den samhälleliga normen indoktrinerar oss att vi måste träffa andra människor för att kunna leva ett rikt liv. Jag tror att människor är olika. För mig betyder det alltid en väldigt hög stresslevel när jag umgås med folk. Att inte tappa kontrollen, att inte framstå som konstig, att verka glad. Jag vet inte, i Tyskland hade jag inte dessa problem. Men det är nog ett mentalitetsproblem. I Tyskland pratar man om hur man mår, i Tyskland härskar en annan nivå av vänskap och tillit. Jag tror nämligen inte att jag har förändrats när det gäller att vara social. Men min mentalitet skiljer sig oftast från den svenska så jag vet ibland inte hur jag ska bete mig. Men att jag inte gå ut och träffa andra människor betyder inte att jag inte behöver kärlek, att jag inte behöva känna mig som en del det sociala livet. Det är precis där paradoxen ligger. Att inte träffa folk betyder ju att vara utanför, samtidigt som jag vill vara en del av det sociala livet. Jag älskar verkligen hur komplicerad jag är. INTE.

Hur som helst, förra vecka har jag fått en hel del söta meddelanden som gjorde att jag kände mig som en del av livet utanför min lilla exil. Först så fick jag ett sms från Alessia som endast innehöll orden "I like you very much". Jag blev verkligen glad av det! Och så skickade min vän Kirsten från Australien ett sms till mig för att berätta att hon hade blivit solbränd i den australienska vintersolen. Det var så random men meddelandet gjorde att jag kände mig involverat i hennes liv. Häromdagen hittade jag en lapp på köksbordet, Anders berättade för mig att jag är himla söt när jag sover. Jag kände mig så älskad!! Och så ringde min syster på lördag kväll. Hon hör så gott som aldrig av sig. Men hon ringde från sin mobil, hon var inte helt nykter, och berättade om för mig att hon ville höra min röst. Hon berättade att hon stod vid en busshållplats i Hamburg med några vänner och de hade börjat prata om att ringa någon som de saknar. Jag hade aldrig trott att hon skulle sakna mig, vi står ju verkligen inte nära varandra.

Så utan att ens lämnat lägenheten har jag fått bekräftelsen att jag är del av gemenskapen. Igår och idag har ångesten varit fruktansvärd och även om jag försöker allt för att hålla mig upptagen så fungerar det inte alltid. Jag vill så gärna ge upp så allting tar sin väg, allting tar slut. Men samtidigt hoppas jag att det finns en lösning, eller det hela kanske bara försvinner av sig själv. Önsketänkandet.