Miss Zombilicious - annorlunda

Ibland, när jag redan är sårbar, så kan en liten, förmodligen inte illa menad kommentar förstöra hela min dag. Jag tolkar alltid andras påståenden och utsagor, att läsa mellan raderna är det jag gör. Istället för att lita på folk och att utgå ifrån att det de säger är sannolikt och ingenting tillbakahålls. Men tolkar man inte allt? Ingenting når ju hjärnan utan filter, utan kategorier, utan granskning. I alla fall inte om man har en smula intelligens. Jag är nog inte gjort för att vara social eftersom det innebär endast stress och attacker som egentligen inte är menade som sådana.

Jag kan inte acceptera att jag är sjuk. Jag tror fortfarande inte på diagnosen. Jag tror att jag endast har gått i väggen, att det hela kommer försvinna igen när jag bara kunnat vila ut mig. Även om folk kring mig säger att diagnosen passa på mig. Även om ångesten och oron håller på att döda mig. Det finns fortfarande en liten envis del inom mig som är säkert på att allting är bara överdrivet och att jag kommer att må bättre imorgon. Att allting bara förvinner. Det som stör mig mest är att jag blir särbehandlat av folk. Alltså ingen har sagt upp vänskapen. Men det händer att folk inte bjuda in mig, att folk inte tors säga till när något händer eftersom de är övertygade om att jag ändå inte kommer orka. Men får jag inte bestämma det själv? Utanförskap skapas.

Jag försöker just nu att ta lite mindre sömnmediciner eftersom jag vill veta hur jag egentligen mår. Så jag tar Imovane endast tre gånger om veckan (eller ännu mindre) och tar Propavan varje natt. Vad jag har märkt är lite utsättningssymptom som ökad ångest och irritation, ja, nästan aggression. Jag är ingen ilsken eller aggressiv människa men jag har faktiskt slagit sönder lite saker de senaste dagarna. Intressant ?!? Hur som helst, utan Imovane sover jag mycket sämre och jag känner negativa effekter av Propavan. Jag har cp-drömmar, alltså verkligen helt galna och starka drömmar. Jag känner mig jättebakis under morgontimmarna. Kanske försöker sova flera nätter helt utan sömnmedicin? Jag har fortfarande inte tagit någon Oxascand fast att jag har bestämt mig för att ta den om ångesten blir för stark, oron för jobbig eller självmordstankarna för skrämmande. Men jag har hållit ut.

Jag pluggar lite varje dag, kanske två/tre timmar om dagen. Det går långsamt framåt. Jag är äntligen klart med Foucault (det var svårt att göra anteckningar eftersom han är så kryptisk) och jag har nog förstått hans poäng och varför han är lämpligt för att undersöka vampyrmotivet. Jag har förresten också kollat upp lite fler verk som jag kanske kan skriva min uppsats om. Alltså det bästa vore ju "Interview with a vampire" men jag vet inte, att skriva om något som helt tillhör populärkulturen? Annars har jag funderat över E.T.A. Hoffmans "Aurelia". Det var länge sedan jag läste den. Jag har svårt med att fatta beslut.

Alessia har inte hört av sig men har träffat en annan kompis igår kväll. De har promenerat lite och ätit middag tillsammans. Jag är lite sur. Varför hör hon inte av sig till mig då?!? Eller så måste jag höra av mig till henne? Sociala konventioner förvirrar mig.