Positiv vändning? Kanske, kanske inte
Nu har jag de senaste dagarna försökt att skapa rutiner igen. Det fungerade rätt okej. Jag försov mig endast en enda gång. Dessutom har energin återvänt lite. Inte koncentrationen dock. Jag hade undvikit kaffe de senaste månaderna eftersom det utlöste ångest. Men jag försökte någon vecka sedan och nu dricker jag två/tre kopp om dagen. Jag är så mycket mer vaken. Jag ska aldrig sluta dricka kaffe igen! Jag är långt ifrån mitt gamla jag. Jag vill fortfarande inte vara social, eller gå ut. Jag orkar inte med mycket. Men även om jag gråter, även om ångesten tar över, så försvinner dessa stunder efter ett tag. Jag vet allt detta kan ändras. Att det är så lätt att helt hamnar i botten igen. Men på något sätt hoppas jag att jag att jag håller ut tills jag får hjälp. Jag tror inte mycket på att jag får den hjälp jag kräver. Men jag hoppas att jag i alla fall någon gång är stabil nog för att delta i livet igen. Visst låter jag lite mer positivt just nu? En timme sedan satt jag gråtandes på sängen och var helt övertygad om att jag aldrig får hjälp, att vården hatar mig, att det finns en hemlig lista där mitt namn står på, där det står att jag är inte en värdefull människa och att jag inte ska få hjälp. Typ att det finns ett råd av psykiater som skrattar elakt på min olycka. Paranoia? Maybe.
Jag har i alla fall haft en vecka där jag inte har gjort någonting som jag känner mig skyldig för. Jag tänkte på Manas ord häromdagen. Att man måste beröma sig själv, eller i Cs ord: fylla den positiva bägaren. Jag har tränat fyra gånger, en timme varje gång, den här veckan. Det ska bli sex gånger. Bara att kunna gå ner i vikt igen skulle betyda så mycket för mig. Jag hatar min kropp så mycket, jag skäms för hur jag ser ut. En av orsakerna varför jag inte vill träffa folk, värför det inte finns några aktuella bilder på mig.
Jag har dessutom pluggat fyra timmar varje dag. Den här veckan har jag än så länge hunnit med att läsa klart "Interview with the vampire", har gjort en hel del anteckningar, har kommit fram till frågeställningar och har börjat kolla efter sekundärlitteratur. Så det går fram emot med uppsatsplaneringen. Dessutom har jag läst två 20-sidiga föreläsningar, har läst en del i Bourdieus kultursociologiska texter, har gjort anteckningar och jobbat mig genom en text om 1800-talets vampyrroman (180 sidor), har läst Polidoris "The Vampyre", Gautiers "Loving Lady Death", Alex Tolstojs "The Family of the Vourdalak" och delar av "Varney the Vampyre". Jag har också lämnat in en uppgift på fyra sidor. Jag är i mitten av La Fanus "Carmilla" (älskar den!!) och ska läsa klart den imorgon plus Lintons "The Fate of Madame Cabanel", Stenbocks "A True Story of a vampire", Baddons "Good Lady Ducayne" och Bram Stokers "Dracula's Guest". Visst låter det mycket? Men jag tror att det bara är 150 sidor sammanlagd som jag måste läsa imorgon. På söndag blir det pluggfri dag. Så: jag är en duktig tjej!
Jag har dessutom skrivit många långa brev, det ena var 38 sidor långt! Det är det jag vill göra de närmaste dagarna: skriva brev. Aye, och jag har äntligen läst ut "Portrait of a Lady" av James och blev väldigt besviken av slutet. Men annars var det en bra roman.
Ush, jag tittar på nyheterna just nu. Jag hatar våld. Jag är pacifist. Jag förstår mig inte på krig och terrorattacker är nog ett sätt av krigsföring. Och som vanligt handlar det förmodligen om religion. När denna vidskepelse har avskaffats blir det kanske frid på jorden. Eller inte. Människan i sig är ju ond.
Min kropp är svullen. Jag har fått min mens, har tagit värktabletter och är lite snurrig nu. Dessutom är det kvavt. Kollade precis, 31°C i skuggan på balkongen. För varmt för mig med lågt blodtryck. Svullna händer och fötter. Jag behöver glass. Lösningen på allt. En hel massa socker.
Jag har i alla fall haft en vecka där jag inte har gjort någonting som jag känner mig skyldig för. Jag tänkte på Manas ord häromdagen. Att man måste beröma sig själv, eller i Cs ord: fylla den positiva bägaren. Jag har tränat fyra gånger, en timme varje gång, den här veckan. Det ska bli sex gånger. Bara att kunna gå ner i vikt igen skulle betyda så mycket för mig. Jag hatar min kropp så mycket, jag skäms för hur jag ser ut. En av orsakerna varför jag inte vill träffa folk, värför det inte finns några aktuella bilder på mig.
Jag har dessutom pluggat fyra timmar varje dag. Den här veckan har jag än så länge hunnit med att läsa klart "Interview with the vampire", har gjort en hel del anteckningar, har kommit fram till frågeställningar och har börjat kolla efter sekundärlitteratur. Så det går fram emot med uppsatsplaneringen. Dessutom har jag läst två 20-sidiga föreläsningar, har läst en del i Bourdieus kultursociologiska texter, har gjort anteckningar och jobbat mig genom en text om 1800-talets vampyrroman (180 sidor), har läst Polidoris "The Vampyre", Gautiers "Loving Lady Death", Alex Tolstojs "The Family of the Vourdalak" och delar av "Varney the Vampyre". Jag har också lämnat in en uppgift på fyra sidor. Jag är i mitten av La Fanus "Carmilla" (älskar den!!) och ska läsa klart den imorgon plus Lintons "The Fate of Madame Cabanel", Stenbocks "A True Story of a vampire", Baddons "Good Lady Ducayne" och Bram Stokers "Dracula's Guest". Visst låter det mycket? Men jag tror att det bara är 150 sidor sammanlagd som jag måste läsa imorgon. På söndag blir det pluggfri dag. Så: jag är en duktig tjej!
Jag har dessutom skrivit många långa brev, det ena var 38 sidor långt! Det är det jag vill göra de närmaste dagarna: skriva brev. Aye, och jag har äntligen läst ut "Portrait of a Lady" av James och blev väldigt besviken av slutet. Men annars var det en bra roman.
Ush, jag tittar på nyheterna just nu. Jag hatar våld. Jag är pacifist. Jag förstår mig inte på krig och terrorattacker är nog ett sätt av krigsföring. Och som vanligt handlar det förmodligen om religion. När denna vidskepelse har avskaffats blir det kanske frid på jorden. Eller inte. Människan i sig är ju ond.
Min kropp är svullen. Jag har fått min mens, har tagit värktabletter och är lite snurrig nu. Dessutom är det kvavt. Kollade precis, 31°C i skuggan på balkongen. För varmt för mig med lågt blodtryck. Svullna händer och fötter. Jag behöver glass. Lösningen på allt. En hel massa socker.
Kommentarer
Trackback
