Svammel
Jag har en period av enorm idétorka. Rent av en avsaknad av intelligens. De senaste dagerna präglades av rejäl ångest, många existentiella frågetecken och tårar. Jag förstår inte. Jag förstår inte mig själv, jag förstår inte världen och där finns ingen som kan lysa upp lampan i mörkret. Frustration över min egen oförmåga att motivera mig själv. Och en ensamhet som kvävde mig.
Idag var finaste Adam på besök hos mig. Han ska flytta utomlands om några dagar och plugga där ett år. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket. Det är inte som om jag träffade honom många gånger de senaste veckorna men varje gång vi har träffats kände jag mig lugnare efteråt. Han ger mig en trygghet eftersom han förstår vad jag menar, han förstår mina frågor och han vill inte ge ett svar utan diskutera dem. Att kunna diskutera livets mening med en intelligent och bildad människa känns så mycket bättre än att lyssna på psykvården som försöker intala en att man måste fortsätta leva för andra människor, för livets sak. Dessutom känner jag mig alltid som jag kan bidra med något till Adams liv, ger honom råd. Och om det bara handlar om att jag har mer livserfarenhet. Det är det vad vänskap handlar om: att ge och att ta. Jag måste verkligen besöka honom i Bergen någon gång. Hur ska jag annars håller ut utan hans intellekt och ärlighet?
Jo, alltså livets mening. Idag är jag fången i idén om att det finns ingen egentlig mening med livet, alltså ingen spirituell mening. Det finns endast en biologisk mening. Då återvänder jag till Schopenhauer igen: livets vilja. Det handlar endast om fortplantningen, att bidra till mänsklighetens överlevnad genom att skaffa barn. Men eftersom jag inte vill ha barn (är jag egentligen den enda kvinnan i världen som inte vill ha barn? Alla kring mig verkar känna av sin biologiska klocka ...) så kan det inte vara min mening med livet. Alltså man måste bidra med något till samhällets utveckling istället. I mitt fall blir det nog inget politiskt eller ekonomiskt. Kanske kulturellt? Att lyckas inom universitetssfären, där kan jag tänka mig bidra med något. Men är det allt? Nah. Lycka, lycka är nog det som de flesta eftersträvar. Men det finns ingen universell lycka. Det finns endast lyckliga ögonblick. Och ska man leva för dem? Ska man leva för hoppet om lyckliga ögonblick? Mja, i slutet bidrar vi ju alla på ett biologiskt sätt. Med våra förrutnade döda kroppar skapar vi ny färsk jord där nytt liv kan växa. Så det är kanske meningen med livet? Att förruttna? Men varför detta långa förspel som kallas för livet? Jag säger bara: universum expanderar i intet och en gång kommer allt vi människor har skapat ändå fögöras. Think big. Mitt lilla liv bidrar ingenting till det stora. Jag sa ju: existentiella frågor.
Jag har inte ägnat mig mycket åt mina studier de senaste dagarna. Jag har dock skrivit fyra och en halv sida om Bourdieus teori i samband med det svenska samhället, skillnaden mellan kapitalbegreppet och klassbegreppet och smaken inom litteraturen. Jag tycker inte om Bourdieu, det har jag inte gjort sedan jag först läste om hans teori. Den är allt för krånglig och detaljerad. Det finns inget utrymme för tolkningar. Så jag är lite besviken om att två veckors studier kommer att ägnas åt honom. Igen. Jag har börjat läsa "Dracula", jag hade ju redan läst den under våren men jag vet inte om jag kommer ihåg allt det viktiga. Så jag läser den igen. Jag har dessutom gjort lite för uppsatsen, jag har kommit fram till frågeställningar och har börjat med inledningen. Men jag har inte hittat någon sekundärlitteratur. Jag kunde ha gjort så mycket mer men jag orkade inte. Så resten av veckan spenderas med ungefär 400 sidor sekundärlitteratur om Dracula och att göra anteckningar om det. Att läsa klart Dracula. Att skriva till läraren och ber om tipps för sekundärlitteratur för uppsatsen. Börjar med uppsatsen. Diskutera Bourdieu på forumet. Kommer jag orka? Jag tror inte. Men jag ska försöka. Förresten, jag tror att jag vill försöka med två kurser under hösten istället för fyra. Jag skulle få lite CSN-pengar då (jag är nästan pank, alla mina besparingar kommer att ha försvunnit senast i september) och inte vara stressad för mycket. Men kanske jag kommer inte in i någon kurs. Jag hatar osäkerhet.
Norge. Jag vill inte säga mycket om det. Jag har gråtit en hel del för alla oskyldiga människor som blev dödade av en slags människa jag avskyr. Nationalist. Kristen. Islam-fientlig. Allt sådana saker som står i motsats till vad jag tror på och står för. Jag är nog en av dessa kulturmarxister "han" talade om. Och det är jag stolt över. Jag är rädd för vart det västerländska samhället är på väg till. Jag hoppas att folk vaknar nu och förstår att det största hotet mot dagens samhälle är inte islamska fundamentalister utan den stolta nationalistiska kristen. Att vi inte lär oss av det förflutna. Hitler utnyttjade den tyska demokratin och om vi inte är försiktiga så kommer hans ideologi ( utbyter "jude" med "muslim") kryper in i våra hjärnor. Det finns ingen som är den andra, vi är alla den andra i andras ögon. Vi är alla människor. (Har någon läst om flygkraschen i Marokko där 80 dödades? Har någon idag tänkt på alla dessa svältande barn i Somalia? Även om vi låtsas vara empatiska så är vi fortfarande kolonialister, så bryr vi oss mer om Västerlandet än om allt som ligger utanför detta. Det gäller bara att erkänna det)
Idag var finaste Adam på besök hos mig. Han ska flytta utomlands om några dagar och plugga där ett år. Jag kommer att sakna honom så oerhört mycket. Det är inte som om jag träffade honom många gånger de senaste veckorna men varje gång vi har träffats kände jag mig lugnare efteråt. Han ger mig en trygghet eftersom han förstår vad jag menar, han förstår mina frågor och han vill inte ge ett svar utan diskutera dem. Att kunna diskutera livets mening med en intelligent och bildad människa känns så mycket bättre än att lyssna på psykvården som försöker intala en att man måste fortsätta leva för andra människor, för livets sak. Dessutom känner jag mig alltid som jag kan bidra med något till Adams liv, ger honom råd. Och om det bara handlar om att jag har mer livserfarenhet. Det är det vad vänskap handlar om: att ge och att ta. Jag måste verkligen besöka honom i Bergen någon gång. Hur ska jag annars håller ut utan hans intellekt och ärlighet?
Jo, alltså livets mening. Idag är jag fången i idén om att det finns ingen egentlig mening med livet, alltså ingen spirituell mening. Det finns endast en biologisk mening. Då återvänder jag till Schopenhauer igen: livets vilja. Det handlar endast om fortplantningen, att bidra till mänsklighetens överlevnad genom att skaffa barn. Men eftersom jag inte vill ha barn (är jag egentligen den enda kvinnan i världen som inte vill ha barn? Alla kring mig verkar känna av sin biologiska klocka ...) så kan det inte vara min mening med livet. Alltså man måste bidra med något till samhällets utveckling istället. I mitt fall blir det nog inget politiskt eller ekonomiskt. Kanske kulturellt? Att lyckas inom universitetssfären, där kan jag tänka mig bidra med något. Men är det allt? Nah. Lycka, lycka är nog det som de flesta eftersträvar. Men det finns ingen universell lycka. Det finns endast lyckliga ögonblick. Och ska man leva för dem? Ska man leva för hoppet om lyckliga ögonblick? Mja, i slutet bidrar vi ju alla på ett biologiskt sätt. Med våra förrutnade döda kroppar skapar vi ny färsk jord där nytt liv kan växa. Så det är kanske meningen med livet? Att förruttna? Men varför detta långa förspel som kallas för livet? Jag säger bara: universum expanderar i intet och en gång kommer allt vi människor har skapat ändå fögöras. Think big. Mitt lilla liv bidrar ingenting till det stora. Jag sa ju: existentiella frågor.
Jag har inte ägnat mig mycket åt mina studier de senaste dagarna. Jag har dock skrivit fyra och en halv sida om Bourdieus teori i samband med det svenska samhället, skillnaden mellan kapitalbegreppet och klassbegreppet och smaken inom litteraturen. Jag tycker inte om Bourdieu, det har jag inte gjort sedan jag först läste om hans teori. Den är allt för krånglig och detaljerad. Det finns inget utrymme för tolkningar. Så jag är lite besviken om att två veckors studier kommer att ägnas åt honom. Igen. Jag har börjat läsa "Dracula", jag hade ju redan läst den under våren men jag vet inte om jag kommer ihåg allt det viktiga. Så jag läser den igen. Jag har dessutom gjort lite för uppsatsen, jag har kommit fram till frågeställningar och har börjat med inledningen. Men jag har inte hittat någon sekundärlitteratur. Jag kunde ha gjort så mycket mer men jag orkade inte. Så resten av veckan spenderas med ungefär 400 sidor sekundärlitteratur om Dracula och att göra anteckningar om det. Att läsa klart Dracula. Att skriva till läraren och ber om tipps för sekundärlitteratur för uppsatsen. Börjar med uppsatsen. Diskutera Bourdieu på forumet. Kommer jag orka? Jag tror inte. Men jag ska försöka. Förresten, jag tror att jag vill försöka med två kurser under hösten istället för fyra. Jag skulle få lite CSN-pengar då (jag är nästan pank, alla mina besparingar kommer att ha försvunnit senast i september) och inte vara stressad för mycket. Men kanske jag kommer inte in i någon kurs. Jag hatar osäkerhet.
Norge. Jag vill inte säga mycket om det. Jag har gråtit en hel del för alla oskyldiga människor som blev dödade av en slags människa jag avskyr. Nationalist. Kristen. Islam-fientlig. Allt sådana saker som står i motsats till vad jag tror på och står för. Jag är nog en av dessa kulturmarxister "han" talade om. Och det är jag stolt över. Jag är rädd för vart det västerländska samhället är på väg till. Jag hoppas att folk vaknar nu och förstår att det största hotet mot dagens samhälle är inte islamska fundamentalister utan den stolta nationalistiska kristen. Att vi inte lär oss av det förflutna. Hitler utnyttjade den tyska demokratin och om vi inte är försiktiga så kommer hans ideologi ( utbyter "jude" med "muslim") kryper in i våra hjärnor. Det finns ingen som är den andra, vi är alla den andra i andras ögon. Vi är alla människor. (Har någon läst om flygkraschen i Marokko där 80 dödades? Har någon idag tänkt på alla dessa svältande barn i Somalia? Även om vi låtsas vara empatiska så är vi fortfarande kolonialister, så bryr vi oss mer om Västerlandet än om allt som ligger utanför detta. Det gäller bara att erkänna det)
Kommentarer
Trackback
