Miss Zombilicious - annorlunda

Det går bara åt fel håll. Paniken tar över. Jag försöker använda mig av det lilla jag har lärt mig om mindfulness. Jag ska försöka stanna i nuet och fokusera mig på något. Men jag märker hur tankarna går till det extrema. Jag har jättesvårt med att hålla mig upptagen. Ingenting fungerar. Jag springer runt i lägenheten, paniken sprids till kroppen. Jag vill riva ut mitt hår. Jag vill att någon slå mig hårt så jag vaknar. Jag blir allt mer fången i en verklighet som inte är verklig. Jag faller i ett svart håll och mina händer söker förgäves efter något att hålla sig fast i. Jag mår illa. Kan hjärtat inte bara sluta slå. Det är för varmt. Det är för kallt. Jag vet inte ens om jag är människa längre. Jag är ett spöke som allt mer tinar bort, som ingen kan se. Jag försöker ropa efter hjälp med orden lämnar aldrig min kropp. Jag vill att det slutar. Det skrämmer mig. Jag vet inte ens om det redan är dissociation eller om panikångesten endast har tagit en annan skepnad. Jag börjar bli galen. Det måste sluta nu. Jag orkar inte hålla ut. Min hjärna är bara mos. Min kropp är inte min. Om det inte slutar snart så måste jag göra något. Hellre försvinner än att uppleva det här. Jag tänker, jag planerar. Paniken som styr mig. Jag vet fan inte vad jag ska göra. Det här kommer nog aldrig slutar, utan endast vilar en stund. Jag vet hur. Jag längtar. Men jag är rädd. Som två jag. Den ena vill, har gett upp. Den andra vill inte men har ingen annan lösning. Psykjouren är stängd. Vem fan ska jag ringa? Vem kan hjälpa mig? Jag måste gömma mig, jag måste gömma mig. Någonstans där det är tryggt. Någonstans där det onda inte har tillträde till. Någonstans där det inte finns hjälpmedel till det yttersta. Hur ska jag klara det här själv? Hur? Vem? Varför? HJÄLP!