Miss Zombilicious - annorlunda

Det har varit en jobbig dag. En ångestfylld dag. Jag grät i flera timmar. Pojkvännen ville att jag antingen åker till sjukhuset eller ta en Oxascand. Någonstans i den här lägenheten finns det fortfarande lugnande som hjälper mig. Men jag vägrar av rädsla. Inte rädsla för själva tabletten, eller det beroendeframkallande potential den har. Jag är rädd för läkaren. Tabletterna är utskrivna till mig men enligt idiotläkaren får jag inte ta dem. Och eftersom han fortfarande är min behandlande läkare är jag rädd. Jag är en ärlig människa så jag skulle nog berätta om jag hade tagit en Oxascand. När han inte är min läkare längre ska jag inte bry mig längre. Jag vill inte åka till sjukhuset. Bara tanken på det är jobbigt. Jag började oroa mig för att jag ser ut som skit, håret är inte riktigt färgat än. Och alla som jobbar på avdelningen känner ju mig och skulle se att jag har blivit fet. Det är så jag tänker och resonerar. Helt dumt och styrd av rädslor. Mitt val blev då att låsa in mig i badrummet. Nu är jag bara helt slutkörd. Jag behövde delta i en chatt om sommarkursen, det har jag i alla fall klarat av idag. Men inte mer. Dessutom är min kropp konstig, magproblem, illamående.

Varje gång jag diskuterar mindfulness med någon som inte är van vid "psykvärlden" skakar dem bara på huvudet och säger något om New Age och hippie-skit. De flesta av mina bekanta och vänner kommer från den akademiska världen och har nog en likadan inställning som jag har. Det oroar mig. Jag tror inte att mitt liv har någon mening (som jag nog sa redan i ett tidigare inlägg). Det finns inga livsmål. Det finns ingen lycka som varar evigt som man kan eftersträva. Jag är så långt ifrån spiritualitet som man kan vara. Hur ska jag köra med mindfulness om jag inte tror på själen? Hur ska jag ta det på allvar när jag tycker att det mesta är sanningar som alla vet? Effektivitet och fokus. Och jag tror inte på att "inte värdera". Det är så människan fungerar, man har fördomar och man värderar. Blah. Om det bara kunde uttrycka sig på ett mer objektivt sätt. Att rikta sitt inre ljus på andningen fungerar inte för mig. Säg "Du ska koncentrera dig på din andning eftersom det kommet att uppta din hjärna om du gör det. Och de monotona rörelserna i din kropp har en lugnande effekt, liksom det tillströmmande syret." Annars låter det verkligen som New Age-hippie skit. Jag blir så upprörd över det här. Kanske psykoterapi är mim grej istället. Jag måste tvinga mig att tro på det här. Det blir svårt.