Så här har det gått idag ...
Nu är det äntligen gjort. Jag ska byta läkare, inte bara det utan också öppenvårdsmottagningen. Jag är säkert på att det var det rätta beslutet. Jag hade bara inte orkat mer med hopplösheten och inga öppningar när det gäller medicineringen. Jag är faktiskt stolt över mig själv, att jag har tagit detta beslut. Nu betyder det inte att det blir så mycket bättre, kanske nästa läkare är ännu sämre. Men kanske han är inte det. Det tar ju ändå allting sin tid i det här året så det kommer inte hända något inom de närmaste veckorna.
Mötet med C gick faktiskt rätt bra idag. Jag var fokuserat trots ångesten. Vi började jobba med känslomodulen av DBT. Jag vet nu inte om det är så bra om jag redan har jag gjort allting som jag kommer att göra inom DBT:n (om jag nu kommer in). Men det blir ändå bara ett möte till med C, om två veckor. Sedan kommer hon ha semester och jag utgår ifrån att jag sedan redan är omhändertagen på den andra öppenvårdsmottagningen. Idiotläkaren har nämligen bestämt att jag inte får fortsätta träffa C. Kanske bäst så.
Mötet med idiotläkaren var väldigt spänt. Jag var nästan rädd för att idiotläkaren och min pojkvän skulle börja slåss på riktigt. Men läkaren betedde sig verkligen inte professionellt, han var väldigt arg på pojkvännen eftersom han hade ringt runt och hade gnällt om honom. Men vad hade han förväntat sig? Om man beter sig så där dåligt så måste man ta konsekvenserna. Hur som helst. Jag var lugnt. Jag sa vad jag ville ha sagt. Självklart fick jag höra en hel de taskiga saker, som att jag måste vara rädd för att bli försökskanin, att det inte är säkert att jag får någon medicinsk hjälp osv. Han skickar i alla fall en remiss till en annan öppenvårdsmottagning men han sa att han kommer att tilläga att han gör det motvilligt och att jag har Borderline. Whatever. Jag har funderat över att faktiskt ifrågasätta diagnosen ändå. Om jag då orkar.
Just nu är jag lite omskakat. Spänningen på mötet var jobbig. Jag var faktiskt rädd att det skulle hända något. Och så har jag känslan att idiotläkaren kommer att göra något taskigt så att det blir svårare för mig att få hjälp. Jag undrar om jag skulle be om min journal. Man får ju läsa den och stryka saker som inte stämmer. Men jag orkar inte ta itu med det nu.
Mötet med C gick faktiskt rätt bra idag. Jag var fokuserat trots ångesten. Vi började jobba med känslomodulen av DBT. Jag vet nu inte om det är så bra om jag redan har jag gjort allting som jag kommer att göra inom DBT:n (om jag nu kommer in). Men det blir ändå bara ett möte till med C, om två veckor. Sedan kommer hon ha semester och jag utgår ifrån att jag sedan redan är omhändertagen på den andra öppenvårdsmottagningen. Idiotläkaren har nämligen bestämt att jag inte får fortsätta träffa C. Kanske bäst så.
Mötet med idiotläkaren var väldigt spänt. Jag var nästan rädd för att idiotläkaren och min pojkvän skulle börja slåss på riktigt. Men läkaren betedde sig verkligen inte professionellt, han var väldigt arg på pojkvännen eftersom han hade ringt runt och hade gnällt om honom. Men vad hade han förväntat sig? Om man beter sig så där dåligt så måste man ta konsekvenserna. Hur som helst. Jag var lugnt. Jag sa vad jag ville ha sagt. Självklart fick jag höra en hel de taskiga saker, som att jag måste vara rädd för att bli försökskanin, att det inte är säkert att jag får någon medicinsk hjälp osv. Han skickar i alla fall en remiss till en annan öppenvårdsmottagning men han sa att han kommer att tilläga att han gör det motvilligt och att jag har Borderline. Whatever. Jag har funderat över att faktiskt ifrågasätta diagnosen ändå. Om jag då orkar.
Just nu är jag lite omskakat. Spänningen på mötet var jobbig. Jag var faktiskt rädd att det skulle hända något. Och så har jag känslan att idiotläkaren kommer att göra något taskigt så att det blir svårare för mig att få hjälp. Jag undrar om jag skulle be om min journal. Man får ju läsa den och stryka saker som inte stämmer. Men jag orkar inte ta itu med det nu.
Kommentarer
Trackback
