Miss Zombilicious - annorlunda

Ush, jag kan inte sluta tänka på att jag fick åka ambulans till St:Görans. Det känns som ett riktigt misslyckande. Det var helt onödigt. Allting kändes så overkligt men nu börjar jag fatta. Jag vill vara en normal fungerande människa igen. Det kan ju inte vara så svårt. I alla fall ringde läkare från psykjouren igår runt lunch. Hon verkade bry sig om mig och sa att jag alltid är välkommen hos dem. Men jag vet också att det betyder att det blir inläggning nästa gång. Pojkvännen sa igår att jag inte har någon sjukdomsinsikt och att det är farligt att jag nästan vägrar ta medicinen. Han har kanske rätt. Men jag förstår nog hur dåligt jag mår, samtidigt tycker jag att det hela är inte så farligt som de flesta tror. Jag vet inte. Hur som helst, så behövde jag ta en Seloquel igår eftersom jag hade gråtit i flera timmar och hade sammanbrott efter sammanbrott. Jag sa att jag inte vill längta efter döden. Men samtidigt gör jag det. Så länge det fortfarande finns en liten del som orkar kämpa så är det nog ingen fara. Seloquel började verka efter 4 timmar. Efter ungefär 2 timmar märkte jag att jag var lugnare men inte lugnt. Och 4 timmar efter jag hade tagit den blev jag så där lugnt att jag inte behövde gråta mer. Och trött blev jag, helt trött. Jag undrar nu om en behovsmedicin skall behöva 4 timmar för att verka. Det är ju inte rätt. I 4 timmar kan så mycket hända. Men tabletterna har kostat 600 kronor så jag måste använda dem. Men 4 timmar?!? Det är egentligen oacceptabelt.

Idag var Micke på besök hos oss. Han ringde och frågade om han kunde komma förbi. Det är så fint när folk faktiskt hör av sig. Jag tors ju inte kontakta någon. Vi satt på balkongen och pratade. Jag var lite avundsjuk när jag hörde om alla historier från Wave Gotik Treffen. Men jag var också glad eftersom jag kunde prata av mig lite. All ilska, besvikelse och rädsla jag har inom mig. Att prata med någon som håller med om många saker. En människa som är frisk och ändå förstår. Men sedan kom ångesten. Dock inte så stark som under de senaste dagarna och jag kunde plugga lite (jag pluggar lite i förväg, kursen har fortfarande inte riktigt börjat än ...). Just nu går det nästan inte hålla ut längre men eftersom jag snart ska gå och lägga mig vore det nog värdelöst att ta en tablett som skulle börja verka om fyra timmar. Oh the irony.

Jag är rädd för tisdag. Bertils begravning är på tisdag. Jag måste gå dit, allt annat vore respektlöst. Men samtidigt har jag ingen aning hur jag kommer att klara det. Att gå på en begravning i mitt sinnestillstånd är nog inte det smartaste i världen. Jag funderar över att ta en Oxascand i förväg, alltså innan vi åker, så jag kan klara av det. Det värsta blir nog att umgås efteråt. Att behöva samtala, att behöva ta det lugnt medan alla andra kommer att gråta. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag måste ju gå.