Miss Zombilicious - annorlunda

Jag gick till gravsättningen idag. Jag bestämde mig spontant på morgonen. Det finns saker som är viktigare än mitt mående. Jag fick lära mig som barn att en av de viktigaste egenskaper hos en människa är respekt. Och Bertil förtjänade min respekt idag. Jag tyckte att ceremonin var var väldigt fin och även om jag grät lite så kändes det som om det var en bra sak, att kunna visa honom respekten, att vara där för min pojkvän och att se hur Bertil kom till sin sista viloplats. Det var första begravningen jag har varit på och det var verkligen inte så hemskt som jag trodde det skulle vara. Vi kommer alla dö någon gång och allt man kan hoppas på är att folk visar en respekt när man då blir en del med jorden. Ändå var det lite overkligt, svårt att föreställa att det handlar om en död människa. Jag har ju undvikit begravningar, vänner har dött men jag har alltid vägrat att gå till själva ceremonin, jag alltid besökte graven efteråt. Jag har kanske ändrat min inställning till döden, jag har kanske omfamnat den mer som en del av livet, som någonting man inte kan undvika. Existentialism.

Jag hade en 15 mg Oxascand med mig men jag tog den inte. Men jag kände mig trygg, att jag hade någonting med mig som skulle kunna hjälpa mig om det hade blivit för mycket. Att stå ut med en av de svåraste situationer man kan möta i livet utan att ta en tablett är en stor grej. Det var förmodligen bara tillfälligt. Det går ju alltid upp och ner för mig. Vem vet, kanske jag måste åka till jourmottagningen eller akuten imorgon igen. Jag hatar att jag inte kan förutse mitt mående.

C ringde igår för att omboka tiden imorgon, jag ska träffa henne på torsdag istället. Jag har ikväll gjort min hemuppgift, jag tog känslan "skuld" eftersom det finns så många situationer jag har upplevt där jag kände skuld och det går egentligen alltid efter samma mönster. Jag kom fram till varför jag inte riktigt vet vad jag ska tänka om C. Hon visar inget medlidande, ingen empati. Ibland behöver jag någon som säger "åh, stackarn" och det gör inte hon. Jag berättade om vad som hade hänt med ambulansen och allt och hon sa ingenting. Det verkade som om hon inte ville veta om det. Hon är ju min stödkontakt, någonting måste hon ju säga. På något sätt är jag glad att jag snart kommer slippa henne.

Imorgon kommer den första riktiga föreläsningen bli uppladdat för sommarkursen. Jag är jättenervös men samtidigt har jag redan förberett mig rätt bra. Jag har läst ungefär 200 sidor av kurslitteraturen och gjort många anteckningar. Om det bara inte vore för Foucault, jag kan inte med honom. Jag förstår aldrig vad han menar. Det är den tredje boken jag läser av honom och på allvar, jag kommer inte ens ihåg vad de första två böckerna handlar om. Jag tror "Viljan att veta", som jag läser nu, handlar om dolda maktstrukturer som finns i användningen av språket och hur den finns i en skapad diskurs. Eller något. Och så handlar det om kön och sexualitet. Jobbigt.

Jag har en hemsk huvudvärk som redan började på morgonen. Jag tog två huvudvärkstabletter och de gjorde mig flummig. Jag tål inte ens normala smärtstillande. Patetiskt. Men nu har värken återvänt. Jag vill inte ta mer tabletter. Så jag gnäller istället: jag har huvudvärk!!!