Icke-existens och icke-verklighet
Jag har varit väldigt bra på att besvara frågor med "jag vet inte" de senaste dagarna. Hur mår du? Vad har du planerat? Hur har din dag varit? Vad tänker du på? Vad har du gjort? Jag vet inte. Jag har svårt med att få ordning på mina tankar. Allt kring mig har en slöja av grå dimma på sig. Jag fungerar endast automatiskt. Varje gång jag gör någonting är tankarna någon annanstans. Problemet är att jag inte vet vad jag tänker på. Det är mer som om min hjärna stängs av. Jag försöker tänka, jag försöker följa mina tankar men de avslutas aldrig. Det är en väldigt konstig företeelse. När jag pratar så vet jag inte riktigt vad jag säger. Det är som om jag är i en annan dimension, nästan som om jag skulle kunna titta ner på mig själv, flygandes i intet. Jag förstår inte varför det är så just nu. Kanske värmen? Eller att jag har hoppat över Imovane i två nätter i rad? Eller är det dissociation eftersom jag känner mig så oändligt stressad av allting?
Det finns så mycket att tänka på, att organisera, att förberedda men jag klarar inte av att ens börjar med någonting. Det tog mig minst tre timmar idag innan jag kunde börja plugga lite. Efter en timmes läsning gav jag upp. Jag hade ett onlinemöte med läraren och andra kursdeltagare idag och det känns som om alla redan vet vad de vill skriva sin lilla uppsats om. Och alla har valt något modernt, typ True Blood eller The Vampire Diaries. Serier som jag tycker är fåniga. Och där sitter lilla jag och funderar över Baudelaires "Le Vampire". Jag kände mig helt utanför. Men i alla fall verkar jag vara den enda som har fattat Foucault. Hur som helst, det hela stressar mig fast att kursen ju inte sluta förrän slutet av oktober.
Om två dagar kommer min kompis Alessia från Italien till Stockholm. Jag kände henne från internet och träffade henne på förra årets WGT i Leipzig. Nu kommer hon med sin pojkvän hit. Jag får meddelanden från henne hela tiden. Jag har ju sagt att vi kan träffas men det betyder inte att jag måste planera hela hennes vistelse? Hon besöker ju inte mig utan Stockholm. Men något måste jag nog komma på inför helgen. Eller kanske drar henne med mig till Alice Cooper på Grönan på måndag? Jag vet inte.
Nu när jag funderar på det, eller jo, försöker att slutfölja ett resonemang i mitt huvud, så kan nog mitt mående beskrivas som overklighetskänslor och dissociation. Timmar försvinner, tankar är oklara. Jag blev dessutom rädd idag. Jag trodde att jag hade vanföreställningar. Men pojkvännen övertygade mig att jag endast är väldigt fantasifull. Ibland tror jag ju att jag är paranoid. Jag tror att folk är ute efter mig. Alltså inte som folk som sitter där med foliehatt och tror att någon kan läsa ens tankar. Utan mer som om folk vill göra mig illa, vill inte mitt bästa, vill medvetet göra det svårt för mig. Trust-issues kanske. Jag vet inte.
Det finns så mycket att tänka på, att organisera, att förberedda men jag klarar inte av att ens börjar med någonting. Det tog mig minst tre timmar idag innan jag kunde börja plugga lite. Efter en timmes läsning gav jag upp. Jag hade ett onlinemöte med läraren och andra kursdeltagare idag och det känns som om alla redan vet vad de vill skriva sin lilla uppsats om. Och alla har valt något modernt, typ True Blood eller The Vampire Diaries. Serier som jag tycker är fåniga. Och där sitter lilla jag och funderar över Baudelaires "Le Vampire". Jag kände mig helt utanför. Men i alla fall verkar jag vara den enda som har fattat Foucault. Hur som helst, det hela stressar mig fast att kursen ju inte sluta förrän slutet av oktober.
Om två dagar kommer min kompis Alessia från Italien till Stockholm. Jag kände henne från internet och träffade henne på förra årets WGT i Leipzig. Nu kommer hon med sin pojkvän hit. Jag får meddelanden från henne hela tiden. Jag har ju sagt att vi kan träffas men det betyder inte att jag måste planera hela hennes vistelse? Hon besöker ju inte mig utan Stockholm. Men något måste jag nog komma på inför helgen. Eller kanske drar henne med mig till Alice Cooper på Grönan på måndag? Jag vet inte.
Nu när jag funderar på det, eller jo, försöker att slutfölja ett resonemang i mitt huvud, så kan nog mitt mående beskrivas som overklighetskänslor och dissociation. Timmar försvinner, tankar är oklara. Jag blev dessutom rädd idag. Jag trodde att jag hade vanföreställningar. Men pojkvännen övertygade mig att jag endast är väldigt fantasifull. Ibland tror jag ju att jag är paranoid. Jag tror att folk är ute efter mig. Alltså inte som folk som sitter där med foliehatt och tror att någon kan läsa ens tankar. Utan mer som om folk vill göra mig illa, vill inte mitt bästa, vill medvetet göra det svårt för mig. Trust-issues kanske. Jag vet inte.
Kommentarer
Trackback
