Every day is exactly the same
Jag kan inte skilja dagarna ifrån varandra längre. Jag vet inte vad jag gjorde igår, jag vet inte vad jag gjorde en vecka sedan. Det känns som om det fanns en tjock vägg mellan mig och verkligheten. Jag glömmer att äta, jag glömmer att svara på sms, jag glömmer vad jag egentligen hade planerat. Allt detta har nog att göra med att varje dag liknar dagen innan. Jag gör ingenting. Jag ligger i sängen. Jag har ångest. Jag stirrar i väggen. Jag slötittar på TV. Jag lyssnar på musik. Jag slösurfar på internet. Ibland läser jag. Jag väntar på att min pojkvän ska komma hem. Det finns ingenting som är värt att komma ihåg.
Så det har inte hänt mycket den här veckan. På tisdag var jag hos min terapeut. Jag har inte mycket aning om vad vi pratade om. Jag hade så stark ångest att jag kallsvettades och egentligen kommer jag nästan bara ihåg att jag stirrade ut, genom fönstret i hennes rum. Hon ritade mig och mina problem och berättade att jag har en massa problem. Sedan pressade hon mig, att gå ut, att vara social. Jag befann mig i en försvarsposition och jag hade ingen ork att kämpa emot det hon sa. Men jag försökte. Hon sa att jag inte får säga att jag inte "vill" eller "kan" något eftersom det är min ångest som talar. Som vanligt påpekade hon självklarheter för mig. Jag ska träffa henne om två veckor igen. Två veckor jag inte behöver lämna lägenheten. Det ger mig trygghet. Men ibland så känner jag nog att mitt beteende är dumt. Kan dock inte ändra något. Inte just nu.
Jag har haft ett spontant höjande av mitt självförtroende på tisdag kväll och anmälde mig till två sommarkurser. Jag vet inte om det var så smart. Jag menar, jag vill faktiskt plugga men jag vet inte om jag kan. Och det gör att blir ännu mer rädd. Vi ska se hur det blir, kanske jag blir inte antagen och kan bara nöja mig med att jag har försökt och att det är ett steg i rätt riktning.
Annars?!? Mycket ångest. Jag vägrar fortfarande att ta Theralen för det mesta. Jag vill egentligen bara sova hela tiden, sova för alltid. Inte vakna igen. Jag känner mig ensam, även när pojkvännen är hemma. Jag har ingen att dela allt jag känner med. Det är nog mitt eget fel eftersom jag vet att det finns några få människor som skulle förmodligen vara där för mig om jag bara frågade. Men jag tors inte. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte ladda alla mina problem på en annan människa som förmodligen endast skulle bli skrämd. Ibland vill jag bara dö, mitt liv är inte värt att leva längre. Och så har jag en rastlöshet inom mig, som att vara uttråkad, som att vara tomt, obetydligt. Det har jag dock haft förut i mitt liv och då gick jag ut och festade eller träffade människor för att fylla tomrummet. Men nu går det inte. Jag har blivit en gnällspik, eller hur? Egentligen kan jag själv lösa en hel del av mina problem själv. Men jag kan inte göra något mot min ångest och mitt självhat. Och det är det som håller mig ifrån att ta itu med allt.
Jag har lyssnat på Nine Inch Nails hela dagen. En liten nostalgi-trip. Jag älskade detta band under större delen av 90-talet (när Trent Reznor fortfarande var snygg, innan han hade sex med Courtney Love ...). Det finns en låt från albumet "With Teeth" (som faktiskt är från 2005) som heter "Every day is exactly the same" och den beskriver PRECIS vad jag känner jag just nu. Det är som om Trent Reznor hade satt sig i min hjärna, hade tagit anteckningar och sedan började skriva låten (okej, det där lät kanske lite sjukt). Här är texten och en video får ni också:
Så det har inte hänt mycket den här veckan. På tisdag var jag hos min terapeut. Jag har inte mycket aning om vad vi pratade om. Jag hade så stark ångest att jag kallsvettades och egentligen kommer jag nästan bara ihåg att jag stirrade ut, genom fönstret i hennes rum. Hon ritade mig och mina problem och berättade att jag har en massa problem. Sedan pressade hon mig, att gå ut, att vara social. Jag befann mig i en försvarsposition och jag hade ingen ork att kämpa emot det hon sa. Men jag försökte. Hon sa att jag inte får säga att jag inte "vill" eller "kan" något eftersom det är min ångest som talar. Som vanligt påpekade hon självklarheter för mig. Jag ska träffa henne om två veckor igen. Två veckor jag inte behöver lämna lägenheten. Det ger mig trygghet. Men ibland så känner jag nog att mitt beteende är dumt. Kan dock inte ändra något. Inte just nu.
Jag har haft ett spontant höjande av mitt självförtroende på tisdag kväll och anmälde mig till två sommarkurser. Jag vet inte om det var så smart. Jag menar, jag vill faktiskt plugga men jag vet inte om jag kan. Och det gör att blir ännu mer rädd. Vi ska se hur det blir, kanske jag blir inte antagen och kan bara nöja mig med att jag har försökt och att det är ett steg i rätt riktning.
Annars?!? Mycket ångest. Jag vägrar fortfarande att ta Theralen för det mesta. Jag vill egentligen bara sova hela tiden, sova för alltid. Inte vakna igen. Jag känner mig ensam, även när pojkvännen är hemma. Jag har ingen att dela allt jag känner med. Det är nog mitt eget fel eftersom jag vet att det finns några få människor som skulle förmodligen vara där för mig om jag bara frågade. Men jag tors inte. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill inte ladda alla mina problem på en annan människa som förmodligen endast skulle bli skrämd. Ibland vill jag bara dö, mitt liv är inte värt att leva längre. Och så har jag en rastlöshet inom mig, som att vara uttråkad, som att vara tomt, obetydligt. Det har jag dock haft förut i mitt liv och då gick jag ut och festade eller träffade människor för att fylla tomrummet. Men nu går det inte. Jag har blivit en gnällspik, eller hur? Egentligen kan jag själv lösa en hel del av mina problem själv. Men jag kan inte göra något mot min ångest och mitt självhat. Och det är det som håller mig ifrån att ta itu med allt.
Jag har lyssnat på Nine Inch Nails hela dagen. En liten nostalgi-trip. Jag älskade detta band under större delen av 90-talet (när Trent Reznor fortfarande var snygg, innan han hade sex med Courtney Love ...). Det finns en låt från albumet "With Teeth" (som faktiskt är från 2005) som heter "Every day is exactly the same" och den beskriver PRECIS vad jag känner jag just nu. Det är som om Trent Reznor hade satt sig i min hjärna, hade tagit anteckningar och sedan började skriva låten (okej, det där lät kanske lite sjukt). Här är texten och en video får ni också:
I believe I can see the future
Because I repeat the same routine
I think I used to have a purpose
And then again that might have been a dream
I think I used to have a voice
Now I never make a sound
I just do what I've been told
I really don't want them to come around
Oh no
Every day is exactly the same
There is no love here and there is no pain
Every day is exactly the same
I can feel their eyes are watching
In case I lose myself again
Sometimes I think I'm happy here
Sometimes I still pretend
I can't remember how this all got started
But I can tell you —exactly— How it will end
Every day is exactly the same
Every day is exactly the same
There is no love here and there is no pain
Every day is exactly the same
I'm writing on a little piece of paper
I'm hoping someday you might find
I'll hide it behind something
They don't look behind
I am still inside here
A little bit comes bleeding through
I wish this could have been any other way
I just don't know what else I can do
Every day is exactly the same
Kommentarer
Trackback
