Funderingar
Jag har haft ett väldigt långt telefonsamtal med min mor igår. Vi diskuterade en hel del och hon bekräftade på något sätt mitt ifrågasättande av diagnosen jag har fått, eller jo, diagnoserna. Min syster har pluggat två termin psykologi i sin utbildning och har skrivit en uppsats om Borderline. Borderline är oftast en förlägenhetsdiagnos. Det behövs en hel del utredningar för att verkligen vara säkert på att det inte är något annat. Jag har i min uppfattning inte fått en sådan utredning. Jag har träffat en terapeut/sjusköterska fyra gånger och besvarade en hel del frågor. Läkaren som är befogat att ställa diagnos hade inte ens träffat mig innan han gav mig diagnosen. Det känns lite lurigt. Jag vet inte, å andra sidan har terapeuten kanske den rätta utbildningen för att göra en sådan utredning.
Min mamma sa dock också att allt som hon har läst om Borderline passar väldigt bra på mig. Men det är ju bara grejer som hon har läst på internet. Jag tål inte konfrontationer, jag tål inte stress, jag är väldigt osäkert på mig själv, jag kan bli arg på grund av en liten sak, jag har ätstörning, jag har alltid sökt mig till personer som kan ge mitt liv mening, jag har varit ett tyst barn, jag har oftast ett svart och vitt tänkande. Men måste allt detta betyder Borderline? Jag tror att jag just nu vill hitta någonting som motsäger diagnosen eftersom jag inte vill ha det. Jag vill ha något som inte är en personlighetsstörning, som inte är ett bevis på att det är någonting fel med vem jag ÄR. Jag vill ha en sjukdom som det finns mediciner för, som kan botas snabbt. Någonting som jag inte själv behöver mycket jobba med. Jag vill egentligen acceptera det hela men det går bara inte. Jag vill vakna imorgon och allting är som förr. Jag har ju klarat mig förut så varför har det ändrats? Jag vill vakna imorgon, vara sugen på att plugga, vara sugen på att träffa mina vänner, vara sugen på att festa, vara sugen på livet. Varför kan det inte bara vara så?
Jag känner mig så stressad av allting. Jag kan inte koppla av, jag kan inte hitta lugnet igen. Jag försöker hela tiden att göra meningsfulla saker men tankarna återvänder snabbt till krav som jag har på mig. Skamen och skulden om hur jag påverkar min pojkväns mående och liv. Jag tänker hela tiden på hur illa jag känner mig behandlat av läkaren. Jag tänker på hur jag måste visa min terapeut att jag vill. Jag tänker på hur jag gör alla besvikna. Det värsta är att jag har haft några till episoder av dissociation. Jag tror att det jag har är depersonalisation. Det är i alla fall det som passar bäst på som jag har läst om olika typer av dissosciation och i jämförelse med det vad jag upplever.
Men jag är säkert på att jag har fobisk personlighetsstörning. Det är jag helt hundra procent säkert på. Roligt är det inte men i alla fall ger det mig ett slags trygghet, att vara säkert på någonting. Detsamma gäller posttraumatisk stressyndrom. Tvångssyndrom har jag nog bara i en liten skala. Med dessa saker kan jag leva och det är också inte så svårt att komma ur dessa, det är inte JAG som är fel på utan bara mitt tänkande i vissa situationer. När det gäller Borderline är det ju hela mitt varande som ifrågasätts.
Jag är alltså förvirrad och en hel rädd. Och arg, så jävla förbannad på mig själv. Varför kan jag inte vara normal? Varför kan jag inte fungera som en normal social människa? Jag känner mig som en utomjordning. Jag vill kanske också kunna acceptera att jag har Borderline. Just nu går det allting antingen så långt att jag "lever" diagnosen, att jag är diagnosen .. eller så går det helt åt andra hållet och jag ifrågasätter hela saken. Att jag alltid måste göra allt mycket mer komplicerade än det behöver vara är så jobigt!
Jag färgar mitt hår just nu. På lördag har jag färgat det långa håret svart igen (eller jo, blåsvart) och igår har jag blekt sidorna två gånger. Och just nu färgar jag sidorna i "violet haze", en lila färg av Manic Panic Amplified-märket. Egentligen ville jag inte färga håret. Varför skulle jag göra det? Jag träffar ändå ingen och jag går aldrig ut. Jag sitter hemma i mina myskläder och ser slaskigt ut. Men Anders sa att jag skulle göra det för mig själv, för att känna mig fint. Men jag känner mig inte fint. Alls. Jag har blivit fet, jag sminkar mig aldrig (varför det? för att sitta hemma?), jag orkar ibland inte ens duscha (vanligvis duschar jag varje dag). Jag äcklas av mig själv.
I am such a cheery and happy person. NOT.
Min mamma sa dock också att allt som hon har läst om Borderline passar väldigt bra på mig. Men det är ju bara grejer som hon har läst på internet. Jag tål inte konfrontationer, jag tål inte stress, jag är väldigt osäkert på mig själv, jag kan bli arg på grund av en liten sak, jag har ätstörning, jag har alltid sökt mig till personer som kan ge mitt liv mening, jag har varit ett tyst barn, jag har oftast ett svart och vitt tänkande. Men måste allt detta betyder Borderline? Jag tror att jag just nu vill hitta någonting som motsäger diagnosen eftersom jag inte vill ha det. Jag vill ha något som inte är en personlighetsstörning, som inte är ett bevis på att det är någonting fel med vem jag ÄR. Jag vill ha en sjukdom som det finns mediciner för, som kan botas snabbt. Någonting som jag inte själv behöver mycket jobba med. Jag vill egentligen acceptera det hela men det går bara inte. Jag vill vakna imorgon och allting är som förr. Jag har ju klarat mig förut så varför har det ändrats? Jag vill vakna imorgon, vara sugen på att plugga, vara sugen på att träffa mina vänner, vara sugen på att festa, vara sugen på livet. Varför kan det inte bara vara så?
Jag känner mig så stressad av allting. Jag kan inte koppla av, jag kan inte hitta lugnet igen. Jag försöker hela tiden att göra meningsfulla saker men tankarna återvänder snabbt till krav som jag har på mig. Skamen och skulden om hur jag påverkar min pojkväns mående och liv. Jag tänker hela tiden på hur illa jag känner mig behandlat av läkaren. Jag tänker på hur jag måste visa min terapeut att jag vill. Jag tänker på hur jag gör alla besvikna. Det värsta är att jag har haft några till episoder av dissociation. Jag tror att det jag har är depersonalisation. Det är i alla fall det som passar bäst på som jag har läst om olika typer av dissosciation och i jämförelse med det vad jag upplever.
Men jag är säkert på att jag har fobisk personlighetsstörning. Det är jag helt hundra procent säkert på. Roligt är det inte men i alla fall ger det mig ett slags trygghet, att vara säkert på någonting. Detsamma gäller posttraumatisk stressyndrom. Tvångssyndrom har jag nog bara i en liten skala. Med dessa saker kan jag leva och det är också inte så svårt att komma ur dessa, det är inte JAG som är fel på utan bara mitt tänkande i vissa situationer. När det gäller Borderline är det ju hela mitt varande som ifrågasätts.
Jag är alltså förvirrad och en hel rädd. Och arg, så jävla förbannad på mig själv. Varför kan jag inte vara normal? Varför kan jag inte fungera som en normal social människa? Jag känner mig som en utomjordning. Jag vill kanske också kunna acceptera att jag har Borderline. Just nu går det allting antingen så långt att jag "lever" diagnosen, att jag är diagnosen .. eller så går det helt åt andra hållet och jag ifrågasätter hela saken. Att jag alltid måste göra allt mycket mer komplicerade än det behöver vara är så jobigt!
Jag färgar mitt hår just nu. På lördag har jag färgat det långa håret svart igen (eller jo, blåsvart) och igår har jag blekt sidorna två gånger. Och just nu färgar jag sidorna i "violet haze", en lila färg av Manic Panic Amplified-märket. Egentligen ville jag inte färga håret. Varför skulle jag göra det? Jag träffar ändå ingen och jag går aldrig ut. Jag sitter hemma i mina myskläder och ser slaskigt ut. Men Anders sa att jag skulle göra det för mig själv, för att känna mig fint. Men jag känner mig inte fint. Alls. Jag har blivit fet, jag sminkar mig aldrig (varför det? för att sitta hemma?), jag orkar ibland inte ens duscha (vanligvis duschar jag varje dag). Jag äcklas av mig själv.
I am such a cheery and happy person. NOT.
Kommentarer
Trackback
