Ingenting .. intet .. ingen .. inte
Uh, vad jag älskar negativa ord nuförtiden, orden som beskriver ensamhet är alltid i motsats till varat. Konstigt, eh? Jag tänker som vanligt i otrovärdiga banor. Men hej, jag tänker! Jag har upptäckt ett konstigt fenomen hos mig: När jag har extrem ångest är min hjärna så där påverkad att jag inte ens kan bilda meningar. Jag blir som min dementa mormor som inte kan prata riktigt längre. Jätteskrämmande. Mjoa, men kanske roligt också om man upptäcker nya saker.
Och så tillbaka till det vanliga. Den här veckan har varit fruktansvärd. Wooohoo. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde på måndag och tisdag, dagarna blir suddiga. Allt jag vet är att jag låg i sängen, mycket. Att jag självskadade (som jag inte har ett mentalt minne av .. alltså jag kommer inte ihåg omständigheterna). Att jag grät en hel del.
På onsdag fick vi nya isolationer för våra fönstrerna. Jag fick vara hemma när två främmande män kom på besök. Ush, vad jag kände mig obekvämt. Sedan hade jag en tid hos arbetsterapeuten på förmiddagen. Jag vill ju inte göra någon arbetsterapi så det blev inget av det. Jag har kollat läskurserna men har inte riktigt fattat hur man ska göra med dem. Jag har skrivit ett meddelande till studievägledaren som självklart inte har svarat än. Så vi ska se vad det blir med det. Sedan, runt lunch, kom Adam förbi. Fin kille!!
Torsdag, alltså igår, var jag helt förstört av Theralen. Jag hade ett stort bråk med min pojkvän onsdag kväll och fick ta de lungnande dropparna (de verkar mycket snabbare än tabletterna, och jag behövde någonting som hjälper snabbt). Jag hade en tid hos min terapeut under eftermiddagen. Jag tror inte att det gick så bra. Jag var helt borta i huvudet av Theralen-bakfyllan och ångesten. Jag är nere på 5mg Oxascand och min ångest är stigande. Hur som helst, hon såg som vanligt hjälplöst ut eftersom jag behöver hjälp "nu" och allt hon gör är att långsamt förbereda mig för saker som kan hjälpa mig i längden. Det är bra men jag har aldrig mått så dåligt som jag mår just nu .. så det behövs någonting mer än det hon kan ge mig. Hon har kollat om de redan har satt upp en tid för mig för ett bedömningssamtal på DBT (borderline-grejen) men det hade de inte. Och om man har "överlevt" bedömingssamtalet är det fortfarande tre månader avvaktning då man måste träffa en terapeut regelbundet som bedömer en också, alltså om man passar till DBT eller inte. Så jag har inte så mycket för många förhoppningar inför detta. Speciellt inte eftersom jag alltmer tycker att hela konceptet är flummigt, alltså "mindfulness" - jag skulle lära mig om medveten närvaro igår och min terapeut sa åt mig att sluta ögonen och gå i mig själv. Hell no!! Jag blev utslängt av min lärare i skolan värje gång vi hade några lugnande övningar. Eftersom jag inte KAN det. Jag är rädd för att sluta ögonen inför andra, känner mig helt otryggt då. Jag är alltid den som kollar runt och sedan stirrar på fingrarna. Som i kyrka när alla bad samtidigt och jag bara stirrade skamslig på golvet. Inte min grej. Alls. Det är därför jag säger att jag inte är spirituell. Jag tror inte ens på själens existens. Så om jag läser i texten jag fick att läsa "Var som gåsen som låter vattnet rinner av"; "Betrakta dina tankar som kommer och går, som molnen på himlen" och "Var som en skicklig dansare som är ett med musiken och sin partner" - jag vet inte om jag ska gråta, spy eller skratta. Jag vill ha det konkretiserat .. ge mig en lista av saker jag kan göra, säg åt mig koncist vad det förväntas - och lämna alla dessa flumgrejer åt sidan. Jag vet inte hur jag ska kunna göra ens DBT om jag bara får sådana spirituell influerade texter. Jag ser mig själv som vetenskapligt påverkad. Jag vill bli forskare. Mitt tankesätt är på många vis annorlunda än andras. Som sagt, inga stora förhoppningar.
Jag får i alla prata med min läkare snart, eller jo, han kommer titta in när jag träffar min terapeut. Min terapeut tycker nämligen att jag har bara mått sämre och sämre under den senaste tiden. Och jag tycker att jag behöver något annat lungnande (det finns saker mellan benzo och allergimedicin för fan). Dessutom fattar jag inte varför jag inte får antidepressiva. C menar att Borderline är det primära och depressionen och allt annat är det sekundära. Jag bryr mig inte om det, Borderline får man inte lätt hjälp för, men depression kan man bota ju! Och så fungerar mina sömntabletter inte längre. Jag vet ändå vad som kommer att hända. Han kommer inte ha tid, kommer att säga att jag inte får benzo och så går han. Blah.
Planen för idag är att .. jo .. jag har ingen plan. Kanske träna? Det är något jag inte har gjort på några dagar. Ska se. Men det blir nog mer liggandet i sängen, självmedlidande och vrålångest. Och massor cigg.
Och så tillbaka till det vanliga. Den här veckan har varit fruktansvärd. Wooohoo. Jag kommer inte ens ihåg vad jag gjorde på måndag och tisdag, dagarna blir suddiga. Allt jag vet är att jag låg i sängen, mycket. Att jag självskadade (som jag inte har ett mentalt minne av .. alltså jag kommer inte ihåg omständigheterna). Att jag grät en hel del.
På onsdag fick vi nya isolationer för våra fönstrerna. Jag fick vara hemma när två främmande män kom på besök. Ush, vad jag kände mig obekvämt. Sedan hade jag en tid hos arbetsterapeuten på förmiddagen. Jag vill ju inte göra någon arbetsterapi så det blev inget av det. Jag har kollat läskurserna men har inte riktigt fattat hur man ska göra med dem. Jag har skrivit ett meddelande till studievägledaren som självklart inte har svarat än. Så vi ska se vad det blir med det. Sedan, runt lunch, kom Adam förbi. Fin kille!!
Torsdag, alltså igår, var jag helt förstört av Theralen. Jag hade ett stort bråk med min pojkvän onsdag kväll och fick ta de lungnande dropparna (de verkar mycket snabbare än tabletterna, och jag behövde någonting som hjälper snabbt). Jag hade en tid hos min terapeut under eftermiddagen. Jag tror inte att det gick så bra. Jag var helt borta i huvudet av Theralen-bakfyllan och ångesten. Jag är nere på 5mg Oxascand och min ångest är stigande. Hur som helst, hon såg som vanligt hjälplöst ut eftersom jag behöver hjälp "nu" och allt hon gör är att långsamt förbereda mig för saker som kan hjälpa mig i längden. Det är bra men jag har aldrig mått så dåligt som jag mår just nu .. så det behövs någonting mer än det hon kan ge mig. Hon har kollat om de redan har satt upp en tid för mig för ett bedömningssamtal på DBT (borderline-grejen) men det hade de inte. Och om man har "överlevt" bedömingssamtalet är det fortfarande tre månader avvaktning då man måste träffa en terapeut regelbundet som bedömer en också, alltså om man passar till DBT eller inte. Så jag har inte så mycket för många förhoppningar inför detta. Speciellt inte eftersom jag alltmer tycker att hela konceptet är flummigt, alltså "mindfulness" - jag skulle lära mig om medveten närvaro igår och min terapeut sa åt mig att sluta ögonen och gå i mig själv. Hell no!! Jag blev utslängt av min lärare i skolan värje gång vi hade några lugnande övningar. Eftersom jag inte KAN det. Jag är rädd för att sluta ögonen inför andra, känner mig helt otryggt då. Jag är alltid den som kollar runt och sedan stirrar på fingrarna. Som i kyrka när alla bad samtidigt och jag bara stirrade skamslig på golvet. Inte min grej. Alls. Det är därför jag säger att jag inte är spirituell. Jag tror inte ens på själens existens. Så om jag läser i texten jag fick att läsa "Var som gåsen som låter vattnet rinner av"; "Betrakta dina tankar som kommer och går, som molnen på himlen" och "Var som en skicklig dansare som är ett med musiken och sin partner" - jag vet inte om jag ska gråta, spy eller skratta. Jag vill ha det konkretiserat .. ge mig en lista av saker jag kan göra, säg åt mig koncist vad det förväntas - och lämna alla dessa flumgrejer åt sidan. Jag vet inte hur jag ska kunna göra ens DBT om jag bara får sådana spirituell influerade texter. Jag ser mig själv som vetenskapligt påverkad. Jag vill bli forskare. Mitt tankesätt är på många vis annorlunda än andras. Som sagt, inga stora förhoppningar.
Jag får i alla prata med min läkare snart, eller jo, han kommer titta in när jag träffar min terapeut. Min terapeut tycker nämligen att jag har bara mått sämre och sämre under den senaste tiden. Och jag tycker att jag behöver något annat lungnande (det finns saker mellan benzo och allergimedicin för fan). Dessutom fattar jag inte varför jag inte får antidepressiva. C menar att Borderline är det primära och depressionen och allt annat är det sekundära. Jag bryr mig inte om det, Borderline får man inte lätt hjälp för, men depression kan man bota ju! Och så fungerar mina sömntabletter inte längre. Jag vet ändå vad som kommer att hända. Han kommer inte ha tid, kommer att säga att jag inte får benzo och så går han. Blah.
Planen för idag är att .. jo .. jag har ingen plan. Kanske träna? Det är något jag inte har gjort på några dagar. Ska se. Men det blir nog mer liggandet i sängen, självmedlidande och vrålångest. Och massor cigg.
Kommentarer
Trackback
