Miss Zombilicious - annorlunda

När man är säkert på att man inte kan må sämre, att man har nått bottnet av det svarta hålet och att det endast kan gå uppåt från den punkten, så kan man ibland inte har mer fel. Jag trodde ju att jag skulle må bättre eftersom jag har slutat med de lugnande onda tabletter som är vanebildande. Jag har ju fortfarande två andra tabletter till att trappa ned på. I alla fall så berättade man för mig att mycket ångest kommer från själva tabletterna och jag förväntade mig att ångesten skulle minska. Men det är inte så!

På tisdag eftermiddagen hände någonting som nästan skrämde ihälj mig. Jag hade oroat mig hela dagen på grund av samtalet jag hade med läkaren på måndag. Allting känns så himla hopplöst. Jag har ingen aning vad jag ska göra om jag inte kommer in på terapin. Hur som helst, tisdag hade jag funderat en hel del, oroat mig mycket och ångesten var alltid närvarande. Och plötsligt gick mina tankar så snabba att jag inte kunde följa de längre. De kändes som bollar som kickades fram och tillbaka. Allting kring mig blev overkligt. Jag kände mig inte som en del av omgivingen längre. Mina tankar verkade som någon annans tankar. Jag hade svårt att prata, jag mumlade endast. Jag började skratta för mig själv eftersom min hjärna plötsligt var helt tom, jag såg bara roliga bilder och så tänkte jag som ett barn. Jag var helt intelligensbefriad. Jag var dock medveten om att det hände, jag märkte till hundra procent att någonting var helt fel. Jag blev riktigt rädd. Jag trodde att jag hade fått en psykos. Jag satt mig på golvet och bara skakade. Och så kom självmordstankarna som pilar. De kom bara upp som ett rop till impuls. Men det kändes ändå som om de inte var mina tankar. Det hela var över efter kanske två timmar. Under dessa två timmar kände jag mig nästan maniskt. Jag visste inte om jag skulle sitta eller springa runt. Om jag skulle ligga i sängen eller hoppa på stället. Jag var så rädd!

Jag vart så rädd att jag ringde min terapeut igår. Jag ber aldrig om hjälp. Jag hatar att prata med vården på telefonen. Men jag visste inte vad som hade hänt med mig och jag ville inte att det händer igen. Hon sa att det jag hade var dissociation. Jag har aldrig haft det där i mitt liv. Jag fattar inte varför jag har fått det nu. Det sägs att vara typiskt för Borderline men hej, varför hade jag det då inte innan? Kanske jag har fått det eftersom jag har slutat med tabletterna? Som jag har förstått det så är dissociation ett försvar av hjärnan när det blir för mycket, det kan utlösas av stress eller trauma. Och jag har nog gått igenom för mycket på sistone. Det skall inte vara farligt. Jag hade en små sådan fas idag igen. Jag blev lika skrämd. Jag trodde att jag skulle bli galen. Vad är det som händer med mig egentligen? Snart exploderar mitt huvud eller något sådant. Hjälp!?!

Och så har en tjej som jag har träffat på avdelningen hört av sig till mig och frågade om jag hade några sömtabletter till henne. Jag blev så sur! Hon har försökt att ta livet av sig två gånger med sömntabletter. Hur dum tror hon egentligen jag är? Jag sa att jag inte hade några tabletter (vilket var en lögn, jag har några kvar men jag behöver dessa för nedtrappningen). Det hela chockade mig. Jag undrar om hon har försökt ta livet av sig eller är död nu. Jag tors inte skriva till henne. Ush.

I alla fall har min pojkvän lämnat in mina sista Oxascand till apoteket idag. Jag hade över 40 stycken kvar. Men jag vill visa för den där jävla läkaren att jag inte är en missbrukare!

Som ni ser, allting har bara blivit värre. Jag är så långt ifrån mitt gamla sköna liv som det bara går. Jag är nästan glad att jag inte är troende annars skulle jag har funderat över om Gud vill straffa mig för något. Eftersom det här livet känns inte som en välsignelse längre utan som ett rent helvete.