:( - Döden jagar oss alla
Halv elva på förmiddagen ringde pojkvännens syster (jo, eller moster, lite komplicerad) hit. Hennes man låg i sängen med smärtor, andningssvårigheter och kunde inte komma upp. Jag ringde pojkvännen som var hos sin terapeut. Han kom hem och åkde nästan senast till henne. Hennes man blev hämtad av en ambulans och Anders och hon åkte till sjukhuset med fjärdtjänsten (hon är handikappad). De väntade en timme på ett väntrum. Så kom en läkare och de fick (i ett enskilt rum) veta att han hade dött. Han hade inte lidit, han hade somnat in.
Bertil blev 80 år gammal. Han var en fin människa. De få gånger jag har träffat honom var han alltid glad och positiv. Han skrattade mycket. Han älskade att hjälpa andra, att ta hand om andra. Han var aktiv. Han var snälll, trevlig och älskade att säga "det ordnar sig". Han var alltid optimistisk.
Jag är väldigt ledsen över hans död. Jag tänker mycket på hans familj, hans fru, hans barn, hans barnbarn. De är i mina tankar. Även om en människa har blivit gammal, även om en människa har haft ett liv fyllt med glädje och kärlek, även då är det tråkigt att denna människa har dött.
Jag har gråtit en hel del. Jag är orolig för pojkvännens skull. Han är hos sin syster just nu, tillsammans med hennes dotter, och tar hand om henne. Imorgon ska jag nog också dit en stund. Hela den här situationen har skapat en hel del ångest inom mig. Jag har dragit mig tillbaka. Min mamma har försökt att övertala mig att gå ut på en promenad. Men jag brukar undvika att gå ut och speciellt i sådana situationer som nu är jag glad att jag ens orkar gå ur sovrummet.
Dessutom har jag fått veta att pojkvännen har sparat några Oxascand för mig istället för att lämna in alla till apoteket i slutet av februari. Han sa att det är för situationer då jag helt spårar ut. Men det känns fel. Jag hade ju berättat för alla inom vården att jag inte har några hemma längre. Om jag skulle få något utskrivet igen så är det något helt annat. Och det är ju det jag hoppas på, att jag får nya benzo-piller. Så allting går rätt till. Jag har ingen aning var tabletterna finns och jag vill inte veta. Jag vill göra det rätt. Jag vill göra det som vården vill att jag gör. Så jag inte får några fler problem. Dessutom går ångesten att hantera just nu, för det mesta därför att jag inte har några måsten framför mig.
Bertil blev 80 år gammal. Han var en fin människa. De få gånger jag har träffat honom var han alltid glad och positiv. Han skrattade mycket. Han älskade att hjälpa andra, att ta hand om andra. Han var aktiv. Han var snälll, trevlig och älskade att säga "det ordnar sig". Han var alltid optimistisk.
Jag är väldigt ledsen över hans död. Jag tänker mycket på hans familj, hans fru, hans barn, hans barnbarn. De är i mina tankar. Även om en människa har blivit gammal, även om en människa har haft ett liv fyllt med glädje och kärlek, även då är det tråkigt att denna människa har dött.
Jag har gråtit en hel del. Jag är orolig för pojkvännens skull. Han är hos sin syster just nu, tillsammans med hennes dotter, och tar hand om henne. Imorgon ska jag nog också dit en stund. Hela den här situationen har skapat en hel del ångest inom mig. Jag har dragit mig tillbaka. Min mamma har försökt att övertala mig att gå ut på en promenad. Men jag brukar undvika att gå ut och speciellt i sådana situationer som nu är jag glad att jag ens orkar gå ur sovrummet.
Dessutom har jag fått veta att pojkvännen har sparat några Oxascand för mig istället för att lämna in alla till apoteket i slutet av februari. Han sa att det är för situationer då jag helt spårar ut. Men det känns fel. Jag hade ju berättat för alla inom vården att jag inte har några hemma längre. Om jag skulle få något utskrivet igen så är det något helt annat. Och det är ju det jag hoppas på, att jag får nya benzo-piller. Så allting går rätt till. Jag har ingen aning var tabletterna finns och jag vill inte veta. Jag vill göra det rätt. Jag vill göra det som vården vill att jag gör. Så jag inte får några fler problem. Dessutom går ångesten att hantera just nu, för det mesta därför att jag inte har några måsten framför mig.
Kommentarer
Trackback
