Dimma
Allting kring mig känns så overkligt. Jag har svårt att hitta till verkligheten. Bara att skriva det här tar oerhört mycket kraft. Jag behöver någonting som hjälper! Finns det någon där ute som vill komma förbi och skaka mig lite? Det är det som jag tycker är så synd med alla lugnande medel, de gör en ännu mer avskuren från verkligheten istället för att blåsa bort ångestdimman. Man kommer från en svart dimma till en vit dimma. Kanske inte lika skrämmande men lika mycket förlamande.
Jag vet inte vad jag ska skriva här. Fredag hade jag ett sammanbrott. Jag hade en tid med C på morgonen och det var ett väldigt spänt möte. Hon verkade vara arg och irriterad på mig. Jag kände mig tryckt in i en försvarsställning. Hon var sur eftersom sjuksköterskan från beroendecentrum vill ha en tid med henne. Hon gnällde om att hon måste hitta numret, hon betedde sig faktiskt som ett litet trotsigt barn. Och så blev det lite bråk mellan oss. Jag vet inte varför. Någonting med att jag inte vill träffa läkaren igen. Någonting med att jag var lite tveksamt om det var en bra idé att börja med någonting som liknar känslor-modulen i DBT. Jag tror att jag hotade henne med att ta livet av mig. Det var en hel del bedjande från min sida för att få någon tablett som hjälper! Jag gick hem gråtandes. Jag var hemma i kanske fem minuter när jag började skära mig. Blodet som kom tog mig tillbaka till verkligheten. Jag var så sur på mig själv, jag fattade inte vad jag höll på med. Sedan bröt jag helt ihop, tankarna gick snabbare, jag var säkert på att min pojkvön skulle lämna mig nu. Många timmar med gråt, skrik, panikångest. Katten kollade på mig hela tiden. Jag skämdes.Bläh.
Igår och idag är jag bortkopplad från verkligheten. Koncentrationen och motivationen är frånvarande. Jag funderar över självmedicinering. Men det vore ju det dummaste jag kunde göra. Jag blir redan drogtestat. Och sedan skulle jag hamna i samma dimma som med lugnande. Jag vill inte ha dimma kring mig, inom mig. Kommer jag någonsin må bättre? Jag tror inte på det längre. Jag väntar.
Jag vet inte vad jag ska skriva här. Fredag hade jag ett sammanbrott. Jag hade en tid med C på morgonen och det var ett väldigt spänt möte. Hon verkade vara arg och irriterad på mig. Jag kände mig tryckt in i en försvarsställning. Hon var sur eftersom sjuksköterskan från beroendecentrum vill ha en tid med henne. Hon gnällde om att hon måste hitta numret, hon betedde sig faktiskt som ett litet trotsigt barn. Och så blev det lite bråk mellan oss. Jag vet inte varför. Någonting med att jag inte vill träffa läkaren igen. Någonting med att jag var lite tveksamt om det var en bra idé att börja med någonting som liknar känslor-modulen i DBT. Jag tror att jag hotade henne med att ta livet av mig. Det var en hel del bedjande från min sida för att få någon tablett som hjälper! Jag gick hem gråtandes. Jag var hemma i kanske fem minuter när jag började skära mig. Blodet som kom tog mig tillbaka till verkligheten. Jag var så sur på mig själv, jag fattade inte vad jag höll på med. Sedan bröt jag helt ihop, tankarna gick snabbare, jag var säkert på att min pojkvön skulle lämna mig nu. Många timmar med gråt, skrik, panikångest. Katten kollade på mig hela tiden. Jag skämdes.Bläh.
Igår och idag är jag bortkopplad från verkligheten. Koncentrationen och motivationen är frånvarande. Jag funderar över självmedicinering. Men det vore ju det dummaste jag kunde göra. Jag blir redan drogtestat. Och sedan skulle jag hamna i samma dimma som med lugnande. Jag vill inte ha dimma kring mig, inom mig. Kommer jag någonsin må bättre? Jag tror inte på det längre. Jag väntar.
Kommentarer
Trackback
