Idrott / Träning
Min dygnsrytm utvecklar sig i fel riktning igen. Det känns inte bra. Under några veckor orkade jag faktiskt gå upp klockan 8 varje morgon men den här veckan gick det inte. Jag måste nog ställa alarmklockan. Men när jag sover har jag ingen ångest, det är den enda tiden då det är lugnt i min hjärna. Snart kommer min mamma på besök och hon är en morgonmänniska så senast då måste jag nog tvinga mig.
Jag har i alla fall ätit frukost nu. Pojkvännen och katten sover på balkongen. De är söta. Jag måste träna snart. Allting handlar om "måste", inte om "vill". Jag är så bra på att se allt som krav. Jag hatar att träna och om det fanns en annan väg för att gå ner i vikt skulle jag defintivt välja den. Men jag vet att träning fungerar, det var ju så jag tappade de 45 kg. Men nu har jag gått upp 15 kg igen. Och det har också att göra med att jag inte tränade lika mycket som jag hade brukat göra. Skräpmaten spelar dock den största rollen. Jag hetsäter, massor. Jag tror att det är mitt missbruk, mat. När jag började tappa kontrollen över alla delar av mitt liv och mående tappade jag också kontrollen över mitt ätande igen. Jag har ju varit fet. 112 kg fet. Jag har ingenting emot överviktiga människor men jag själv hade ett väldigt starkt problem med hur jag såg ut, jag kände mig inte snygg, attraktiv. Och jag är på vägen dit. Jag kommer inte i mina kläder längre. Jag är äcklad av mig själv. Det är förresten därför jag inte postar bilder av mig själv just nu. Jag skäms.
Jag hatade idrott i skolan. Det var det värsta som fanns. Redan i årsklass 4 fick jag gå till en stöd-klass för idrott. Vi var alla överviktiga och hatade idrott. När man inte är smal blir man mobbad, speciellt under idrott-lektionerna. Jag blev alltid valt sist när det gäller gruppspel. Folk skrattade när jag sprang. Jag grät nästan varje gång i omklädningsrummet. Att träna framför andra människor är en av mina stora rädslor. (Det har nog med min fobisk personlighetsstörning att göra). Att svettas, att andas hårt, att ge upp. Framför andra människor. Ush nej. Det är därför jag aldrig skulle kunna jogga eller träna på gym. Uh, och tänk om man är på gym och det finns bara smala, snygga tjejer medan man själv står där med puttande mage och stora lår. Hell no. Hur som helst, idrott i skolan. I Tyskland måste man ta idrott hela skollivet, i mitt fall alltså 13 år (gick gymnasiet, alltså egentligen 14 år, jag fick göra årsklass 9 två gånger, jag festade för mycket ...). De sista åren skolkade jag nästan alla idrott-lektioner. Eller så låtsades jag vara sjuk, att ha min mens, att ha sår (jag fejkade med ett stort plåster eller liknande). Bara för att slippa att vara i omklädningsrum med tjejerna och att bli vald sist. Fruktansvärda minnen. Jag fick be min lärare under sista terminen att inte ge mig ett underkänd. Då hade jag inte kunnat tagit min studentexamen. Han var snäll och gav mig de poäng jag behövde. Ush, idrott
Men nu måste jag träna. Jag har en träningscykel i vardagsrummet. Alla persienner ska vara nere medan jag tränar. Jag vill inte att någon av grannarna ser mig. Jag tränar på cykeln 50 minuter och sedan gör jag situps och några benövningar. Ingen får se mig. I'm still the bullied fat kid.
Jag har i alla fall ätit frukost nu. Pojkvännen och katten sover på balkongen. De är söta. Jag måste träna snart. Allting handlar om "måste", inte om "vill". Jag är så bra på att se allt som krav. Jag hatar att träna och om det fanns en annan väg för att gå ner i vikt skulle jag defintivt välja den. Men jag vet att träning fungerar, det var ju så jag tappade de 45 kg. Men nu har jag gått upp 15 kg igen. Och det har också att göra med att jag inte tränade lika mycket som jag hade brukat göra. Skräpmaten spelar dock den största rollen. Jag hetsäter, massor. Jag tror att det är mitt missbruk, mat. När jag började tappa kontrollen över alla delar av mitt liv och mående tappade jag också kontrollen över mitt ätande igen. Jag har ju varit fet. 112 kg fet. Jag har ingenting emot överviktiga människor men jag själv hade ett väldigt starkt problem med hur jag såg ut, jag kände mig inte snygg, attraktiv. Och jag är på vägen dit. Jag kommer inte i mina kläder längre. Jag är äcklad av mig själv. Det är förresten därför jag inte postar bilder av mig själv just nu. Jag skäms.
Jag hatade idrott i skolan. Det var det värsta som fanns. Redan i årsklass 4 fick jag gå till en stöd-klass för idrott. Vi var alla överviktiga och hatade idrott. När man inte är smal blir man mobbad, speciellt under idrott-lektionerna. Jag blev alltid valt sist när det gäller gruppspel. Folk skrattade när jag sprang. Jag grät nästan varje gång i omklädningsrummet. Att träna framför andra människor är en av mina stora rädslor. (Det har nog med min fobisk personlighetsstörning att göra). Att svettas, att andas hårt, att ge upp. Framför andra människor. Ush nej. Det är därför jag aldrig skulle kunna jogga eller träna på gym. Uh, och tänk om man är på gym och det finns bara smala, snygga tjejer medan man själv står där med puttande mage och stora lår. Hell no. Hur som helst, idrott i skolan. I Tyskland måste man ta idrott hela skollivet, i mitt fall alltså 13 år (gick gymnasiet, alltså egentligen 14 år, jag fick göra årsklass 9 två gånger, jag festade för mycket ...). De sista åren skolkade jag nästan alla idrott-lektioner. Eller så låtsades jag vara sjuk, att ha min mens, att ha sår (jag fejkade med ett stort plåster eller liknande). Bara för att slippa att vara i omklädningsrum med tjejerna och att bli vald sist. Fruktansvärda minnen. Jag fick be min lärare under sista terminen att inte ge mig ett underkänd. Då hade jag inte kunnat tagit min studentexamen. Han var snäll och gav mig de poäng jag behövde. Ush, idrott
Men nu måste jag träna. Jag har en träningscykel i vardagsrummet. Alla persienner ska vara nere medan jag tränar. Jag vill inte att någon av grannarna ser mig. Jag tränar på cykeln 50 minuter och sedan gör jag situps och några benövningar. Ingen får se mig. I'm still the bullied fat kid.
Kommentarer
Trackback
