Inside my head
Och så är den här dagen nästan över. Det är jag glad för. Allting känns bara dimmigt. Jag upplevde dagen som en en hög av hot och motgånger. Jag hade paradoxa känslor som jag inte kunde förklara. Jag hade ångest. Jag låg i sängen och grät som ett litet barn. Pojkvännen hade nästan övertygad mig till att åka till sjukhuset. Men jag höll ut. Jag kämpade. Jag ville inte hamna i helvetet igen. Nu är jag helt slut.
Jag har så svårt att förstå varifrån mitt dåliga mående kommer. Jag är så bra på att analysera andra men när det gäller mig själv så är jag verkligen vilsen. Jag tänker för mycket på psyk-skiten. Det är nog en av orsakerna. Jag är orolig för allt som har med psykvården att göra. Jag är rädd för dem. Jag litar inte på dem. Och så är jag så besviken på mig själv. Att jag inte kan ta till mig medveten närvaro. Att jag ifrågasätta allt. Att allting blir komplicerad eftersom jag ifrågasätta allt. Jag är arg att jag inte kan göra övningar eftersom jag har en hel massa frågor. Jag hänger mig upp på detaljerna. Jag är så trött på min oförmåga att kunna vara flummig och kunna tro på självhjälpsskiten. Men det känns så meningslöst. Jag ska kunna glömma min ångest och mina impulser genom att skjuta bort dem? Det värsta är visualiseringen. Att skapa en fantasiplats i huvudet där man sätter sina negativa tankar på föremål som långsamt glider bort. I fantasivärlden. Varför kan jag inte tro på sådant? Jag kan inte vara den enda som har problem med det?!?
Jag är så besviken på mig själv när det gäller en hel del saker just nu. Jag blir avundsjuk på min pojkvän eftersom jag tror att katten älskar honom mer än mig. Jag tror att pojkvännen kommer att lämna mig eftersom jag endast skapar problem. Jag är så ensam och har ändå inte styrkan att kontakta någon. Jag är patetisk!
Imorgon har jag en tid hos C. Jag är nervös inför detta möte eftersom jag inte kan ta till mig medveten närvaro. Ska jag ljuga? Om jag säger hur svårt jag har för det, kommer hon kanske skriva något i min journal. Och så kommer jag inte i på DBT eftersom mycket av denna terapi bygger ju på medveten närvaro. What to do? Kanske jag ska avboka mötet, det gäller bara att ringa på morgonen och säga att jag är sjuk. Men då försvinner problemet ju inte.
Min mor kommer till Sverige imorgon. Jag vet inte än om jag orkar att åka in till stan för att hämta henne från busstationen. Att åka tunnelbana med en massa folk kring mig verkar inte lockande. Speciellt inte nu då jag hatar mitt utseende så mycket. Jag hatar min kropp som fan! Jag önskade att jag bara kunde skära bort allt fet. Därför kunde jag inte göra andningsövningar. Man ska ha händerna på magen. Jag blev äcklad av min mage, jag kunde inte koncentrera mig på andningen utan bara på hatkänslorna. Jag skapar nog mina egna problem.
Yeah.
(Känner någon till Radiohead-låten "Inside my head"? <3)
Jag har så svårt att förstå varifrån mitt dåliga mående kommer. Jag är så bra på att analysera andra men när det gäller mig själv så är jag verkligen vilsen. Jag tänker för mycket på psyk-skiten. Det är nog en av orsakerna. Jag är orolig för allt som har med psykvården att göra. Jag är rädd för dem. Jag litar inte på dem. Och så är jag så besviken på mig själv. Att jag inte kan ta till mig medveten närvaro. Att jag ifrågasätta allt. Att allting blir komplicerad eftersom jag ifrågasätta allt. Jag är arg att jag inte kan göra övningar eftersom jag har en hel massa frågor. Jag hänger mig upp på detaljerna. Jag är så trött på min oförmåga att kunna vara flummig och kunna tro på självhjälpsskiten. Men det känns så meningslöst. Jag ska kunna glömma min ångest och mina impulser genom att skjuta bort dem? Det värsta är visualiseringen. Att skapa en fantasiplats i huvudet där man sätter sina negativa tankar på föremål som långsamt glider bort. I fantasivärlden. Varför kan jag inte tro på sådant? Jag kan inte vara den enda som har problem med det?!?
Jag är så besviken på mig själv när det gäller en hel del saker just nu. Jag blir avundsjuk på min pojkvän eftersom jag tror att katten älskar honom mer än mig. Jag tror att pojkvännen kommer att lämna mig eftersom jag endast skapar problem. Jag är så ensam och har ändå inte styrkan att kontakta någon. Jag är patetisk!
Imorgon har jag en tid hos C. Jag är nervös inför detta möte eftersom jag inte kan ta till mig medveten närvaro. Ska jag ljuga? Om jag säger hur svårt jag har för det, kommer hon kanske skriva något i min journal. Och så kommer jag inte i på DBT eftersom mycket av denna terapi bygger ju på medveten närvaro. What to do? Kanske jag ska avboka mötet, det gäller bara att ringa på morgonen och säga att jag är sjuk. Men då försvinner problemet ju inte.
Min mor kommer till Sverige imorgon. Jag vet inte än om jag orkar att åka in till stan för att hämta henne från busstationen. Att åka tunnelbana med en massa folk kring mig verkar inte lockande. Speciellt inte nu då jag hatar mitt utseende så mycket. Jag hatar min kropp som fan! Jag önskade att jag bara kunde skära bort allt fet. Därför kunde jag inte göra andningsövningar. Man ska ha händerna på magen. Jag blev äcklad av min mage, jag kunde inte koncentrera mig på andningen utan bara på hatkänslorna. Jag skapar nog mina egna problem.
Yeah.
(Känner någon till Radiohead-låten "Inside my head"? <3)
Kommentarer
Trackback
