Miss Zombilicious - annorlunda

Jag orkar inte mer. Den här förbannade ångesten. Den ska försvinna nu!! Jag gråter på grund av den minsta lilla grejen. Jag kan inte sluta skaka. Det värsta är att behöva hålla tillbaka, att behöva låtsas må okej. Jag flippade nästan när vi var på LIDL. Min mamma var hungrig så vi ville köpa någon middag. Efter att ha varit på T-Centralen med alla tusentals människor ville jag bara hem, krypa ner i sängen och gömma mig. Och så behövde hon en massa tid för att bestämma sig vad hon vill köpa. Så jag sa åt henne att skynda sig eftersom jag inte orkar mer. Vad jag skämdes efteråt. Hon är ju här på besök, hon ska inte känna sig obekväm. Men jag skyllar på ångesten. Och på att jag hade ett möte med C som var jobbigt. Alla sover nu, pojkvännen, mamma, katten.

Nu ska hon alltså stanna tills nästa vecka onsdag. Anders är nog glad eftersom han inte behöver oroa sig för vad jag har för mig när jag är ensam hemma. Men de kommande dagarna blir nog väldigt jobbiga för mig. Jag har alltid varit en introvert människa som inte delar med sig sina känslor. Och att inte kunna gråta eller uttrycka min ångest blir jobbigt. Om jag bara hade någon medicin som hjälpte. Fan. Vi ska kanske shoppa lite imorgon. Om jag då tors gå ut. Jag vill så gärna hitta en utväg, en lösning, en befrielse.