Miss Zombilicious - annorlunda

Jag vaknade för sent på morgonen. Egentligen fanns det ingenting att vara sent till. Jag kände mig ändå skyldig. Att gå upp klockan 10 en torsdag kändes onödigt. Tyvärr kom ångesten på en gång. Jag promenerade runt i lägenheten och försökte förtränga känslorna. Jag lyckades inte. Så jag gick och la mig igen. Jag skrev sms med Adam. Det gav mig på något sätt styrka för att kunna gå upp. Jag läste en stund. Jag surfade på internet. Jag diskade. Hela tiden bultade hjärtat snabbt. Hela tiden kände jag mig obekvämt. Hela tiden ville jag bara gå och lägga mig igen så att jag inte behövde vara medveten om ångesten. Jag försökte göra några mindfulness-övningar. Jag skrattade åt mig själv, åt min öförmåga att beskriva saker och ting. Och så fattade jag inte om man ska beskriva känslor också. Värdelöshet.

Jag tränade. Pojkvännen var hemma en stund innan han fick återgå till jobbet. Jag lagade den äckligaste maten någonsin. Jag duschade. Nu är pojkvännen hemma. Jag har ätit lite godis. Jag vill fokusera mig på något men jag vet inte vad. Kanske skriva ett brev, kanske glo på TV:n. Om bara tankarna och ångesten kunde lämna mig ifred.

Jag fick ett sms från L idag, tjejen jag träffade på avdelningen som frågade mig efter sömnpiller några veckor sedan. Nu vill hon komma och besöka mig. Jag vill gärna träffa henne men hon får inte komma hem till mig. Jag ska inte säga det så till henne. Jag ska föreslå att vi kan luncha någonstans tillsammans istället. Jag har inte svarat än, jag vet inte hur jag ska formulera det. Dessutom vet jag ju egentligen att jag inte tors gå ut själv. Jag vet inte vad jag ska göra. Jobbig situation.

Jag vill inte äta mer godis. Jag har blivit fet. Men det är som en tvång. Det är en jävla ond impuls. Bättre än att skära/rispa mig? Kanske inte. Mina armar kan jag gömma, men hela min kropp?!? Frustrerad.