Miss Zombilicious - annorlunda

Det här fungerar inte. Mitt liv fungerar inte. Det är bara inte värt det. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Jag vill inte gråta mer, jag vill inte känna skuld, jag vill inte skämmas. Jag vill inte ha ångest! Allt började igår kväll. Igen. Tankarna rasade förbi, jag kunde inte följa dem längre. Då kom ångesten och jag bara bröt ihop. Storgrät. Ville inte leva mer, ville inte kämpa mer.

Idag hade jag ett möte med C. Någon sjkuksköterska i utbildning var med. Det hämnade mig. Jag satt på masken, jag ville inte prata. Jag hade problem med att följa det de sa. Jag började dissociera, stirrade på golvet, började skaka. Det är ju bra med medveten närvaro. Jävla bra New Age grej för flummiga människor. När hon pratade om visualisering blev det för mycket. Jag tror inte på sådant. Jag har inte lugnet, jag kan inte slappna av. Någon gång i framtiden kan jag kanske det, då kan jag kanske ta till mig allt detta. Men just nu har jag tillräckligt att göra med att stoppa mig från att hoppa ur fönstret, skära mig sönder eller göra andra dumheter. Jag förstår inte vad deras mål är? Att knäcka mig och sedan bara hoppas att det går bra? Alla dessa saker hjälper mig inte mot min ångest eller mina onda tankar. Jag behöver något konkret, jag behöver något som jag kan ha till hands när jag bryter ihop. Det är ju bra att lära sig att fokusera sig. Men fan, kan vi inte göra det EFTER vi har tagit itu med min ångest?!? Nope, ingen bra dag för mig.

Jag behöver semester från min ångest och mina onda tankar. Jag vill bli drogad ner i flera dagar. Jag vill kunna sova. Jag vill känna lugnet. Jag vill jag vill jag vill. Det där med att lägga in sig själv verkar allt mer lockande. Men jag ska stå emot så länge jag orkar.

Vilket positivit inlägg det här blev.