Miss Zombilicious - annorlunda

Jag älskar Facebook. Men det finns en sak som jag inte vet hur jag ska hantera. En massa gamla vänner från Tyskland har hittat mig och så kommer ju de vanliga frågorna: Hur är det med dig? Vad gör du nuförtiden? Är du klart med dina studier? Jag vet inte vad jag ska svara. Jag har aldrig varit väldigt nära någon på gymnasiet. Jag var kompis med alla men ingen visste mycket om mig. Jag var gotharen. Jag den som alltid var fullast. Den som var äventyrlig, som skolkade skolan för att gå på konserter i andra länder, den som hånglade med vem som helst. Jag hade en stämpel på mig. Fast att många också såg att jag var smart och när det gällde engelska, tyska eller samhällskunskap så kom folk till mig när de behövde hjälp.

Hur som helst, nu skriver dessa människor till mig på Facebook. Inte endast folk från gymnasiet men också folk som träffade på universitetet i Kiel och folk jag brukade festa med. Ingen av dem hade någonsin någon aning om hur jag egentligen mådde. Men nu frågar dem hur det är med mig. Ibland ljuger jag och säger att allt är bra och jag är student vid universitetet och att jag är lycklig. Andra gånger säger jag att jag är sjuk men att jag ska snart återvända till mina studier. Och ibland så säger jag sanningen. Jag har inte fått några negativa kommentarer. Jag får svar som jag inte tror är uppriktiga. Som att de alltid finns för mig, att jag alltid kan höra av mig. Till och med min f.d. pojkvän gav mig sitt nya hemnummer och jag får ringa när som helst. Men det kan de ju inte mena på riktigt? Jag har inte träffat de flesta i många år. Och nu bryr de sig? Och vad skulle hända om jag ringde när jag mådde piss då? När jag inte vill leva mer? När jag har panikångest? De skulle bli skrämda.

Andra som har fått höra sanningen om hur jag mår började då dela med mig sina egna historier. Det är någonting som förvånade mig. Hur många människor är egentligen psykisk sjuka? En tjej från min klass har varit inlagd på slutenvård i nästan ett helt år på grund av psykos, en annan tjej hade försökt ta livet av sig flera gånger, en annan har också Boderline (+ fobisk personlighetsstörning, precis som jag!), en annan kille har faktiskt tagit livet av sig ungefär ett år sedan. Jag känner mig tryggt när jag får höra sådant. Jag skäms inte längre. Men samtidigt vet jag ju inte vad folk kommer att svara när jag berättar sanningen.

Efter har varit den jag har varit, efter har gjort de saker jag har gjort, så har de flesta av de människorna som jag har träffat innan jag flyttade till Sverige en sned bild på mig. Och om de fick höra att jag har brytit ihop, att jag har två personlighetsstörningar och andra psykiska sjukdomar, då skulle de nog tycka att det inte är någon överraskning. Jag har ju alltid varit konstigt. Men jag vill inte ge dem den där tillfredsställningen.

Igår fick jag ett meddelande från en tjej som jag hängde mycket med när jag pluggade på universitetet i Kiel. En söt liten Metal-tjej som hade en stor Schäfer. Vi pluggade Politik och Ekonomi tillsammans (som en del av lärarprogrammet för Samhällskunskap). Hennes andra ämne var Latin. Vem fan pluggar Latin nuförtiden? Haha. Hur som helst, snäll tjej. Vi fikade ofta. Hon bodde inte långt ifrån mig så ibland kom hon över under kvällarna och vi drack en öl. Fina minnen. Hur som helst, vi började prata om mindfulness och hon berättade lite om vad hon har varit med om. Jag är glad att hon hörde av sig.

Men kan man egentligen har vänner om man mår som jag gör? Jag känner mig bara besvärligt. Det kan ju inte vara roligt att kommunicera med mig. Jag vet bara inte hur jag ska förhålla mig. Jag är en ärlig människa och jag hatar att ljuga! Men är det så smart att vara ärligt med folk som man inte har träffat på länge? Eller med människor över huvud taget?

Nu någonting helt annat. Jag fattar inte varifrån alla dessa getingar kommer. Jag har precis under en halvtimme försökt att döda en så att katten inte börjar äta den. Det var jättejobbigt! Jag var jätterädd och så ville den inte dö. Ush, jag känner mig så hemsk, jag har dödat en geting :( Jag har spolat ner den i toaletten och har stängt fönstret nu. Som vanligt har jag överreagerat och satt där och grät eftersom jag hade dödat den. Jag är hemsk.